”Vad Madeleine Leijonhufvud har för sakskäl att skriva om Brottsbalkskommentaren är höljt i dunkel”
DEBATT/REPLIK – av Nils Funcke, yttrandefrihetsexpert, journalist och tidigare sekreterare i Yttrandefrihetskommittén
Vissa debatter känns hopplösa att föra. Det gäller inte minst den om Kungens rätt att väcka enskilt åtal för förtal.
I min slutreplik till professor emerita Madeleine Leijonhufvud i den debatt som förts i Svenska Dagbladet parallellt med den här på Dagens Juridik citerade jag en mening ur kommentaren till brottsbalken 18 kap 8 § i boken Brottsbalken, en kommentar. Där står kärnfullt och pregnant att ”enskild åtalsrätt berörs inte av stadgandet”. Det stadgande som avses är bestämmelsen om högmålsbrott. Denna kommentar ansvarar Madeleine Leijonhufvud för.
I Dagens Juridik den 20 november förklarar Madeleine Leijonhufvud att ”sedan en tid” finns en ny skrivning i brottsbalkskommentaren. Ännu har vi inte sett den nya versionen men den ska enligt Leijonhufvud vara på gång. Den enligt Leijonhufvud ”korta mening som Funcke återger” ska, om jag har förstått henne rätt, ersättas av: ”Stadgandet bör innebära att någon enskild åtalsrätt inte föreligger i de situationer som här avses.”
I sin text på Dagens Juridik skriver Leijonhufvud att ”det finns inga regler om enskilt åtal vid högmålsbrott. En rätt för Kungen att själv väcka åtal går inte att förena med de särskilda åtalsreglerna för sådana brott, nämligen krav på regeringens förordnande för att en åklagare ska få väcka åtal, där regeringens beslut ska grunda sig på en lämplighetsbedömning.”
Hennes motivering för att revidera innehållet i en rättskälla är tvivelaktig.
Enligt Madeleine Leijonhufvud finns det inte några ”regler om enskilt åtal vid högmålsbrott”. Jag är helt överens med professorn. Kungen kan själv inte väcka åtal ”för sådana brott”. Man behöver inte vara jurist för att i lagtexten utläsa att åtal för förtal enligt bestämmelserna om högmålsbrott bara kan väckas av åklagare och som regel först efter regeringens förordnande.
Av detta drar Madeleine Leijonhufvud slutsatsen att enskilt åtal för förtal överhuvudtaget inte kan komma ifråga för Kungen. Han och övriga i familjen är ”rättslösa” som hon uttryckt det. Men var finns den bestämmelse som förbjuder medlemmar av kungafamiljen att väcka enskild talan för förtal? Jag vidhåller att det som ännu så länge står i brottsbalkskommentaren är korrekt och att rätten att väcka enskild talan tillkommer dem precis som oss alla.
De är inte värnlösa och heller inte rättslösa och kan till exempel kräva skadestånd av dem som publicerat det omtalade och flitigt publicerade fotomontaget av Elisabeth Olsson Wallin.
Visserligen har varken jag eller någon annan sett hur Madeleine Leijonhufvud knådat till kommentaren till 18:8 i sin helhet. Men har hon strukit den ”korta meningen” som hon tidigare godkänt skapar hon förvirring – inte klarhet.
Vad menar Leijonhufvud med att det är ”uppenbara skäl” och ”aktuella händelser” som fått henne att skriva om kommentaren?
Någon lagändring eller någon dom i Högsta Domstolen som skulle motivera en revision har, vad jag känner till, inte tillkommit. Vad Madeleine Leijonhufvud har för sakskäl att skriva om kommentaren är därför höljt i dunkel. För inte är det väl den här debatten, ett fotomontage eller emotionella bindningar som fått henne att med detta lappkast plocka av Kungen hans rätt att föra sin egen talan?
Norstedts Juridik har ett mycket gott anseende. Publikationer i deras blå serie där Brottsbalken, en kommentar ingår betraktas som en tillförlitlig rättskälla.
Visserligen ansvarar författarna till kommentarerna för sina respektive avsnitt. Men nog finns det väl ett visst mått av kollektivt ansvar för slutresultatet och lojalitet mot saken? Om inte annat så av ren självbevarelsedrift borde övriga författare till brottsbalkskommentaren ställa sig frågan hur Madeleine Leijonhufvud kommit fram till sina nyskapande slutsatser. Och vad säger de ansvariga på förlaget?
