Sommaren 2009 preskriberas ett av de mest omtalade mordfallen i svensk historia. Det var år 1984 som styckmordet av Catrine da Costa uppdagades i samband med att hon hittades mördad i Solna. Delar av hennes kropp har aldrig återfunnits. På fyndplatsen kunde dock ett antal olika spår säkras, bland annat ett hårstrå på en handduk invid kroppen. Under våren 2009 har de tidigare styckmordsmisstänkta läkarnas advokat begärt att ett vävnadsprov från en obduktion av en avliden person, som enligt advokaten kan ha med mordet att göra, skall jämföras med det hårstrå som säkrats på brottsplatsen. Hårstrået är inte av bästa kvalitet, varför det vid en jämförelse skulle bli aktuellt med en så kallad mitokondrieDNA-analys.
Västerortspolisen, i samråd med åklagare, beslutade i februari 2009 att inte göra fler DNA-tester i fallet eftersom det ändå inte ansågs kunna föra utredningen vidare. Trots att den aktuella åtgärden kan antas ha ett mycket begränsat värde för utredningen valde dock Riksåklagaren (RÅ) nyligen att via domstol begära ut nämnda vävnadsprov från Karolinska sjukhuset för att låta jämföra detta med hårstrået från brottsplatsen. Enligt RÅ finns det ett mycket starkt allmänintresse att vidta de åtgärder som kan kasta ytterligare ljus över omständigheterna kring Catrine da Costas död. Någon jämförelse har ännu inte kunnat utföras eftersom Karolinska sjukhuset överklagat Södertörns tingsrätts beslut att polisen skall få göra husrannsakan i sjukhusets biobank.
Enligt sjukhuset är det oklart om biobankslagen överhuvudtaget kan anses tillåta ett utlämnande av aktuella vävnadsprover. Svea hovrätt avser att avgöra frågan inom kort. Frågan är dock vad en aktuell DNA-jämförelse skulle kunna bidra med för information inom ramen för pågående brottsutredning samt huruvida en dylik DNA-analys överhuvudtaget kommer att hinna utföras före preskriptionsdatumet den 18 juli 2009.
Vad skulle egentligen krävas för att lösa Catrine da Costa-fallet? Enligt min mening skulle det krävas ett erkännande och/eller att ytterligare delar av Catrine da Costas kropp återfanns hos aktuell eller annan person. Ett hårstrå på en brottsplats, som dessutom var en allmän plats dit många hade tillträde, kan inte annat än eventuellt placera aktuell upphovsman rent geografiskt på brottsplatsen, men säger ingenting om när i tiden personen var där eller huruvida personen begått själva huvudgärningen, dvs. mordet på Catrine da Costa. Avsaknaden av hårsäck och därmed också kärn-DNA gör även det att analysresultatet av en mitokondrieDNA-jämförelse har mycket begränsat bevisvärde – många individer besitter nämligen identiska mitokondrieDNA-profiler.
Vad som eventuellt kan göra brottsplatsen intressant i detta fall är dock den tidpunkt vid vilken brottet begicks. År 1984 kände få till eller ens anade den genomslagskraft som ny teknik skulle komma att medföra för brottsutredningar. Detta gällde naturligtvis såväl gärningsman som utredningsman. 1984, till skillnad från idag, agerade således aktuell gärningsman utan vetskap om framtida möjligheter att spårsäkra och analysera biologiska spår. Vid samma tidpunkt spårsäkrade även aktuella utredningsmän efter bästa förmåga – oftast för att i bästa fall åtminstone kunna blodgruppsbestämma spår. Troligen hade en likadan brottsplats idag innehållit väsentligt mycket mer intressant information än vad som framgick för 1984 års brottsplatsundersökare. Avsatta spår på gamla brottsplatser kan således trots allt vara intressanta ur ett senare utredningsperspektiv eftersom dessa spår avsatts av aktuell gärningsman utan hans egen vetskap om deras kunskapsinnehåll. Men för att ett sådant brottsplatsspår skall kunna bidra till gåtans lösning krävs nog enligt min mening att spåret har ett helt annat innehåll eller placering än nämnda hårstrå på en handduk. Ur brottsutredningsperspektiv synes därför möjligheten att lösa och få någon dömd för mordet på Catrine da Costa som liten – en helt annan sak är naturligtvis allmänintresset av att utreda det som utredas kan.
Det som gör fallet med Catrine da Costa särskilt aktuellt är dock det faktum att brottet preskriberas till sommaren, dvs. möjligheten att kunna åtala och få någon dömd för mordet efter det datumet omöjliggörs. Idag löper en preskriptionstid på 25 år för mord. Med jämna mellanrum väcks debatten kring preskriptionstidernas betydelse i en tid när DNA-analyser möjliggör att brott uppklaras långt efter preskriptionens löptid. I exempelvis flera andra europeiska länder samt i USA preskriberas överhuvudtaget inte brottet mord. Detta föranledde tidigare justitieminister Thomas Bodström att år 2006 förordna om en översyn av reglerna för preskription av vissa allvarliga brott. Uppdraget redovisades för nuvarande justitieminister Beatrice Ask i januari 2007 (Ds 2007:1). För närvarande arbetar Justitiedepartementet med lagrådsremissen och eventuellt kommer en proposition senare i år avseende just borttagandet av preskription vid allvarligare brott som t.ex. mord.
Ett eventuellt slopande av preskriptionen vid allvarligare brott ligger helt i led med ett modernt tänkande inom ramen för hur brott skall utredas över tiden. Det faktum att Sverige även ratificerat Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen – vars Artikel 29 stadgar att de allvarligaste brotten som folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser inte skall preskriberas överhuvudtaget – talar även för att Sverige är redo för en nationell lagstiftning med slopande av preskriptionstider avseende vissa brott.
Mot bakgrund av framförallt utvecklingen av DNA-tekniken har polisens arbetsmetoder förändrats väsentligt över tiden. Brottsplatser som tidigare ansågs färdigundersökta anses numera vara bärare av väsentligt mycket mer intressant information än tidigare. Det finns således idag större möjligheter än tidigare att lösa gamla brott – även efter lång tid. Vid allvarliga brott som t.ex. mord finns oftast fler biologiska spår att säkra och analysera än i andra fall. I dessa fall har många gånger våldet inneburit att både offer och gärningsman i högre grad än vid andra brott avsatt ofrivilliga spår, vilka är ovärderliga som informationsbärare avseende händelseförloppet. Särskilt det faktum att utredningsmän idag spårsäkrar med DNA-tekniken i åtanke innebär att polisens möjligheter att tillvarata och bevara spår för framtiden väsentligt har förbättrats. Även i vissa fall där ursprunglig brottsplatsundersökning genomfördes före DNA-teknikens frammarsch har ny teknik kunnat analysera tillvaratagna spår och medfört att en gärningsman kunnat åtalas och dömas för gärningen. Ett bra exempel är fallen med Helén Nilsson och Jannica Ekblad, där Ulf Olsson efter många år identifierades som gärningsman och sedermera blev dömd för morden. DNA-tekniken samt möjligheten att registrera DNA-profiler har således inneburit en enorm skillnad för polisen att utreda brott och identifiera gärningsmän. Det är även viktigt att komma ihåg att misstänkta kan komma att avföras som sannolika gärningsmän i en utredning även efter lång tid, vilket även det torde tala för det positiva med att slopa preskriptionstiden avseende t.ex. mord.
Att i skenet av dagens DNA-teknik utreda brott under preskriptionsstress kan enligt min mening inte anses vara ett rättssäkert tillvägagångssätt. Det skulle dessutom framstå som stötande att inte kunna utreda ett mordfall där det finns eller uppkommer nya resultat avseende säkrade spår – endast mot den bakgrund att brottet preskriberats.
Justitiedepartementets utredning förslår att de förändrade preskriptionsreglerna skall gälla för brott som begås efter det att ändringarna trätt i kraft. Enligt min mening kan det dock finnas skäl att överväga om inte de nya reglerna även skall gälla gamla brott. Det finns i Sverige ett stort antal ouppklarade brott av allvarlig karaktär. I flera av dessa fall finns biologiska spår av varierande slag och kvalitet sparade. Den s.k. Cold Case-gruppen arbetar kontinuerligt med dessa fall.
Hur övergångsbestämmelserna kommer att utformas kommer vi att bli varse när lagrådsremiss och proposition blir klara senare i år, men det kan noga vara på sin plats att notera att nästa uppmärksammade fall att bli föremål för preskription är mordet på statsminister Olof Palme år 1986. I det fallet inträder preskriptionen år 2011. Frågan är vilka utredningsåtgärder som kommer att bli aktuella i detta fall inför stressen av hägrande preskription om mindre än två år? Finns det sparade biologiska spår att analysera med nya DNA-metoder eller är alla utredningsåtgärder redan vidtagna? Även i Palme-fallet liksom i Catrine da Costa-fallet torde det finnas ett mycket starkt allmänintresse att få reda på vad som verkligen hände samt att det som kan utredas verkligen utreds. Och detta intresse kvarstår naturligtvis oavsett när i tiden informationen och spåren kan analyseras. Även efter år 2011.
Johanna Björkman
