Har nu hunnit få några månaders erfarenhet av enskild verksamhet som expertkommentator, föreläsare m.m. sedan jag den 1 juli lämnade offentligsektorn och min befattning som överåklagare. Fortfarande tilltalar många mig med uttryck som ”hallå, åklagaren” eller liknande. Snabbt får jag då artigt förklara att jag faktiskt inte längre är åklagare utan småföretagare. Därefter följer normalt en diskussion om skillnaden mellan att vara offentliganställd och att vara verksam i egen regi. Och den diskussionen kan ibland vara både tuff och givande.
– Du fattar väl nu att du hade det bekvämt och oförskämt bra som offentliganställd? Avlönad av oss som har ”riktiga” jobb.
– Jodå, men visst, svarar jag undfallande. Jag inser att det oftast är lönlöst att börja käfta emot.
Alldeles klart är att min respekt för småföretagarens och entreprenörens villkor har ökat högst påtagligt i tiden efter den 1 juli! Utan IT-specialist och administrativt stöd är det mycket jag och många andra i likhet med mig får ägna oss åt vid sidan av det som så ofta numera går under benämningen kärnverksamheten. Men jag klagar verkligen inte. För jag stortrivs med allt jag gör. Jag slipper sitta på en massa trista och mer eller mindre meningslösa sammanträden. Jag behöver inte diskutera förutsättningarna för en omorganisation eller den materiella innebörden av en ökad lagföring för femtioelfte gången.
Till och med den viktiga bokföringen tycker jag är rolig när jag kvälls- och nattetid sitter där i min ensamhet i lampans sken, försedd med terminalglasögon för att se siffrorna bättre, med mitt databokföringssystem och är noga med att posterna förs in och ut på ett så korrekt sätt som möjligt. Med den bestämda målsättningen att mina åtgärder inte rimligen kan läggas till grund för en senare uttalad skälig misstanke om bokföringsbrott. För jag vill naturligtvis inte bli föremål för en brottsutredning!
Har jag några erfarenheter av min helt nya yrkesroll, bl.a. som bevakare av rättegångar åt media, som kan vara av allmänt intresse? Kanske.
En negativ erfarenhet är arbetsmiljön för oss som arbetar ”på andra sidan”. För ”oss andra” avviker nämligen arbetsmiljön negativt från den som gäller för domare, åklagare, målsägandebiträden och försvarare. Satt t.ex. några dagar bakom glasrutan på en hård trästol i säkerhetssalen i Malmö tingsrätt, där hovrätten i Malmö hyrt in sig för att handlägga Rödebymålet. Benutrymmet var sämre än det är framför den billigaste flygstolen på charterturen. Egen medhavd sittkudde är att rekommendera för att eliminera en arbetsskada där bak. Suktande blickar gick avundsamt mot de bekväma stolarna inne i själva rättssalen. Projektplaneringen verkar helt ha försummats med avseende på arbetsmiljöaspekterna för bevakande journalister. Dessa kanske har betraktats som utifrån kommande individer för vilka det måste skapas sittplatser men inte så mycket mer. Vad vet jag. Resultatet talar emellertid sitt tydliga språk. För egen del måste jag också vara självkritisk. Under min tidigare närmare fyrtioåriga tillvaro inom rättsapparaten skänkte jag säkert inte många tankar åt denna viktiga arbetsmiljöfråga! Så egoistisk och inskränkt var jag. Då.
Själva Rödebymålet då, hur är det att följa hovrättsförhandlingen? Jovars, det är i högsta grad ett både juridiskt och mänskligt intressant men djupt tragiskt fall. En ung pojke ihjälskjuten på nära håll och en annan svårt skadad efter skott från ett hagelgevär från en man som ville skydda sin familj. Och som uppenbart hade behov av det med tanke på polisens otillräcklighet. Flera juridiskt intressanta frågor kan komma att behandlas av hovrätten i den kommande domen för det fall hovrätten inte går på samma linje i uppsåtsfrågan som Blekinge tingsrätt. Tingsrätten, som ogillat åtalet för mord och försök till mord, har funnit att det inte bevisats att den tilltalade varit i sådan grad medveten om sitt handlande att han kan anses ha begått gärningarna uppsåtligen. I stället har, enligt tingsrättens vidare domskäl, utredningen gett tungt stöd för att den tilltalade saknat förmåga att medvetet överväga sitt handlande och inse konsekvenserna av detta.
Diskussionerna i hovrätten kring de sakkunnigas bedömning av den tilltalades eventuella verklighetsuppfattning och medvetenheten hos honom – kanske i gränslandet var nu detta är – har varit ingående. Känns nästan som man kommit in på ett akademiskt seminarium under ledning av en eminent och entusiastisk hovrättsordförande med distinkt dirigentpinne som pedagogiskt också har förmågan att lära alla närvarande hur frågor bör ställas. Det är en stor konst och ordföranden visade tydligt hur denna konst bör utövas genom praktiska exempel. Det kändes riktigt lärorikt och nyttigt att sitta där bakom glasrutan och med en utmärkt ljudåtergivning få del av en gratislektion i förhörsteknik. För en stund tänkte jag att förhandlingen i denna del borde sändas också i Utbildningsradion hos Sveriges Radio. För att bereda fler möjlighet att lära sig den ädla, men svåra förhörskonsten, menar jag.
Personligen tror jag inte att hovrätten kommer att godta tingsrättens bedömning i uppsåtsdelen. Och i så fall aktualiseras frågan om nödvärn och nödvärnsexcess liksom den kluriga påföljdsfrågan. Den tilltalades psykiska status efter gärningarna har nämligen bedömts olika av de sakkunniga, som dock är eniga om att den tilltalade vid tiden för gärningarna led av en allvarlig psykisk störning.
För egen del känner jag mig tämligen övertygad om att den tilltalade – om han fälls till ansvar – kommer att ådömas en förhållandevis lindrig påföljd. Jag tror faktiskt också att detta skulle anses vara mest i linje med den allmänna rättsuppfattningen. Fast målet är egentligen så pass besvärligt att det är att begära för mycket att låta ”mannen på gatan” komma med en relevant uppfattning i sak. Det är svårt nog för en expertkommentator!
I två andra uppmärksammade mordmål har nyligen avkunnats livstidsdomar. Jag tänker på Eklund-fallet och Arbogamålet. Båda fallen var likartade genom att de berörde oss så starkt rent emotionellt. Barn blev brutalt mördade. Annan påföljd än livstid kunde inte komma ifråga med beaktande av utfallet av de rättspsykiatriska undersökningarna. Målen är emellertid bevismässigt helt olika. Eklund-fallet kommer inte ens upp till prövning i hovrätten. Eklund har erkänt gärningarna och allt är klart med tingsrättens dom. I Arbogafallet är läget annorlunda. Där väntar en ny process i hovrätten med en lika besvärlig bevisprövning som vid tingsrätten. Utgången är ingalunda given. Det är därför med stor spänning förhandlingen i Svea hovrätt kan emotses.
Sven-Erik Alhem
www.svenerikalhem.se
