Visst är det spännande med språk! Ord är kul, det har jag alltid tyckt.
I Kreml har man bestämt sig för att inte använda ordet ”kris” om turbulensen på den ryska finansmarknaden utan istället nyttja det mer neutrala uttrycket ”problem” när förhållandena på hemmaplan beskrivs. Det betydligt mer laddade ordet ”kris” reserveras för att åskådliggöra hur det ser ut i andra länder, framför allt i USA.
Det vore lätt att ironisera över vad som kan se ut som ett försök att styra eller censurera media men det vore fel att underskatta betydelsen av metoden. Jag tror att betydelsen är stor och att potentialen är enorm. Fråga vilken diktator som helst. Historien borde ha lärt oss, men ibland undrar jag.
Det går lätt inflation i ord och det verkar bli värre och värre. För att bli hörda måste vi skrika allt högre. Minsta irritationsmoment blir en ”katastrof”. Ord som när de introducerades för en större allmänhet var specifika, tekniska och skrämmande till sin innebörd generaliseras och banaliseras när de används i nya sammanhang. Jag tänker på ord som ”världskrig”, ”tsunami” och ”härdsmälta” men det finns många fler.
Att använda ordet härdsmälta för att beskriva en intellektuell oreda kan vara ganska originellt och effektfullt som stilgrepp men det kan också i längden vara farligt. När vi dag efter dag läser om den finansiella tsunami som drabbat oss kan vi undra vilka ord vi skall ta till när den riktiga katastrofen kommer. Och att det är världskrig när Djurgården möter AIK vet ju varenda stockholmare…
Fenomenet när ordet tar makten över tanken är universellt. I den amerikanska valkampanjen som just avslutats blev Joe the Plumber en ikon och i för den franska allmänheten kom den polske rörmokaren (le plombier polonais) att bli symbolen för allt dåligt som ett öppnare Europa skulle medföra. Som när Göran Persson varnade för ”välfärdsturism” när Sverige öppnade sina gränser för medborgarna i de nya EU-staterna, med en mindre utvecklad välfärd än vår. De farhågorna synes ha kommit på skam och den polske rörmokaren dök aldrig upp här i Frankrike annat än som en vältränad, ursnygg man i blåställ avbildad på en affisch tillverkad av polska turistnäringen för att locka franska turister till Polen. Ett utmärkt exempel på polackernas humor och självironi, som fick åtminstone mig att dra på munnen. I vad mån fransmännen lockades till Polen av denna skådespelare utklädd ( eller borde jag skriva ”avklädd”? ) till hantverkare förtäljer inte historien.
Att tala om ”avancerad förhörsteknik” eller ”våld i uppfostringssyfte” när man menar tortyr är också exempel på hur ordet kan ta makten över tanken. Ett annat är ”skattefusk” istället för skattebrott. När det sker medvetet för att påverka attityder kan det vara mycket effektivt och därför, potentiellt, mycket farligt.
Filosofer har länge diskuterat vad som kom först; ordet eller tanken. Jag är inte kvinna att svara på den frågan men jag vet vilken makt som kan finnas i ord. Omvänt att den som inte kan uttrycka sig, inte kan klä sina tankar i ord, inte heller har makt. Det vet ju varenda jurist.
För mig är det viktigt att då och då stanna upp och lyssna. Liksom medlemmarna i en symfoniorkester som måste vara helt tysta för att kunna stämma instrumenten efter konsertmästarens ton så förutsätter det språkliga lyssnandet ett visst mått av tystnad, som kontrast. Det är i alla fall min övertygelse.
Vad säger orden som används om avsändarens syfte? Finns det en dold agenda eller är det bara slentrian? Jag vill också få tid att tänka efter vilka ord jag använder och varför. Det är klart att jag använder ord först och främst för att kommunicera, för att bli förstådd. Men jag vill också påverka, beröra.
I dagens mediebrus blir det allt svårare att finna tid för en reflektion av detta slag. Tystnaden är en bristvara och det är synd. Om vi tappar känslan för nyanserna i språket tappar vi också en del av vår tankeskärpa.
Kanske är mina farhågor överdrivna. Kanske beror de på en överkänslighet som jag utvecklat genom mitt arbete i en flerspråkig miljö med alla frustrationer och glädjeämnen som det ger. Kanske är de bara ett tecken på att jag håller på att bli gammal…
