”Utredning om det skatterättsliga företrädaransvaret – men regeringen duckar för den viktigaste frågan”
DEBATT – av Carl Göransson, jur. kand och VD för stiftelsen Rättvis skatteprocess
Regeringen har beslutat att tillsätta en utredning av det skatterättsliga företrädaransvaret. Jag tror att många håller med mig om att det är ett välkommet besked.
Samtidigt är direktivet begränsat till reglerna om hel eller delvis befrielse samt anstånd i det fall att det gynnar det allmänna. Jag hade gärna sett ett bredare direktiv som även innefattade culpabedömningen (oaktsamhet. red:s anm.).
Företrädaransvaret är en möjlighet för det offentliga att kräva en företrädare för en juridisk person på skatt eller avgift som den juridiska personen av någon anledning inte har betalat in. Som företrädare förstås inte endast styrelseledamöter och VD utan även en person med ett faktiskt inflytande över verksamheten, som ägare i vissa fall.
Avgörande för att skatten ska kunna krävas in är att den har förfallit till betalning. I vissa fall, särskilt vid revisioner, kan äldre skatteskulder konstateras. Då är det den egentliga förfallodagen då skatten ursprungligen skulle betalas som är aktuell.
Om ett företag missade att betala en viss skatt för två år sedan är det också för två år sedan skatten ska anses ha förfallit till betalning.
För att företrädaransvar ska kunna aktualiseras krävs att företrädaren uppsåtligen eller av grov oaktsamhet inte har betalat skatten eller avgiften. Till det återkommer jag längre ner i artikeln.
För att undvika företrädaransvar krävs enligt praxis att en företrädare senast samma dag som skatten förfallit till betalning vidtar så kallade verksamma åtgärder, som att exempelvis försätta bolaget i konkurs. Det är den aktuella åtgärden i det flesta av fallen.
Det är främst bedömningen av vad som ska anses vara grov oaktsamhet som har föranlett debatt de senaste åren – och inte de delar som regeringen nu väljer att utreda.
När man läser lagtexten framstår kravet på grov oaktsamhet som avvägt, men tillämpning av regeln är skev enligt många kritiker, mig själv inkluderad. Den har blivit alldeles för strikt.
Andra, och med andra menar jag främst Skatteverket, anser att tillämpningen av regeln är avvägd. I alla fall har jag fått den bilden när jag talat med myndighetens företrädare.
Skatteverket måste ansöka om företrädaransvar i domstol. Enligt de siffror jag har fått från Skatteverket utreder myndigheten möjligheten att ansöka om företrädaransvar för ungefär 2 000 till 2 500 personer per år.
Skatteverket når särskilda överenskommelser i 100 till 200 fall per år och går sedan vidare till domstol med ytterligare 400 till 600 fall per år. Övriga fall läggs ner.
Av de ansökningar man går vidare med beviljas företrädaransvar i 97 procent av fallen. I ytterligare drygt två procent av fallen vinner myndigheten delvis bifall till sin ansökan. Den sista procenten av fall vinns av den skatteskyldige.
Ur den här statistiken kan man utläsa att Skatteverket i nästan alla fall gör korrekta bedömningar gällande när man kan få bifall för en ansökan om förträdaransvar.
Om man gör en sammanvägning av alla fall som Skatteverket på något sätt har att hantera i domstol vinner myndigheten där i stället i snitt fyra av fem mål.
Hur kan det då komma sig att man har en så pass mycket högre framgångsfrekvens i företrädaransvarsmål än i övrigt?
Jag är av uppfattningen att det handlar om att bedömningen av det subjektiva rekvisitet – uppsåtlighet eller grov oaktsamhet – låter sig göras tämligen enkelt eftersom ansvaret i det närmaste kommit att bli strikt.
När man läser praxis framstår att domstolarnas tolkning av oaktsamhet i företrädaransvarsmål är mycket hård.
Ursprungligen var lagstiftarens tanke att bedömningen av oaktsamhet vid företrädaransvar skulle vara samma som vid bedömningen av skatterättsligt straffansvar.
I propositionen till lagstiftningen framgår att det ska krävas att den skattskyldige slarvat i högre grad vid upprättandet av en deklaration eller annan handling eller visat uppenbar likgiltighet för att sätta sig in i de beskattningsregler som han haft att tillämpa för att grov oaktsamhet ska vara uppnått. Så borde praxis se ut, men det gör den inte.
Bedömningen av grov aktsamhet vid företrädaransvar har i praxis vid bedömning av grov oaktsamhet stramats åt rejält efter att Högsta förvaltningsdomstolen tog över ansvaret för målen från Högsta domstolen. Den nya praxisen kan förneklat sammanfattas enligt följande:
- Frånvaro av betalningsinställelse samt ansökan om konkurs eller rekonstruktion senast på förfallodagen konstituerar grov oaktsamhet, oaktat vad frånvaron beror på. Att lägga ansökan om konkurs på brevlådan samma dag som konkursen ägt rum har inte räckt för att undvika grov oaktsamhet. Inte heller sjukdom där den skattskyldige varit inlagd på sjukhus eller sinnesförvirrad har varit tillräckligt.
- Det har inte krävts inte insikt, eller att en insikt kunnat förväntas, om att ekonomin var dålig för att grov oaktsamhet ska kunna göras gällande.
- En tro om att medel skulle flyta in och lösa situationen har inte varit tillräckligt för att undvika grov oaktsamhet.
- Villfarelse om gällande rätt då en myndighet som Skatteverket eller rådgivare som en advokat bidragit till villfarelsen har inte varit tillräckligt för att undvika grov oaktsamhet.
Tidigare har villfarelse om gällande rätt då rådgivare eller myndighet bidragit till denna varit tillräckligt för att undvika företrädaransvar. Det har tidigare också krävts en insikt om att ekonomin var dålig för att grov oaktsamhet ska vara uppnått.
En tro om att medel som täcker skulden ska inflyta har räckt i flera fall bidragit till att kraven för grov oaktsamhet inte varit uppnått.
Tillämpningen har fått kritik av många, även av riksdagspolitiker som redan 2015 motionerade om att en utredning av företrädaransvaret skulle tillsättas.
Samma krav upprepades av Entreprenörskapsutredningen samt av dess remissinstanser, där min egen organisation Rättvis skatteprocess också ingav ett svar.
Jag tror många med mig är besvikna för att utredningen inte har fått i uppdrag att titta på tillämpningen av det subjektiva rekvisitet. Jag tror inte att det sista ordet är sagt i den här frågan och att regeringen genom att begränsa utredningen skjuter problemet på framtiden.
Trots utredningens begränsade fång mynnar den ändå förhoppningsvis ut i ett eller flera förslag som gör att företrädaransvaret hädanefter tillämpas generösare mot småföretagare och privatpersoner.
