”Utmaningar för framtidens juristutbildning – socialt engagemang, ’legal clinics’ och internationalisering”

DEBATT/ANALYS – av Christina Moëll, dekanus, Juridiska fakulteten, Lunds universitet

INLEDNING

Jonas Ebbesson, dekan vid Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet, har genom sitt inlägg i Dagens Juridik den 26 april tagit initiativ till en viktig diskussion om den svenska juristutbildningen.

Det är lätt att ställa sig bakom de målsättningar som Ebbesson formulerar – det vill säga att juristutbildningen ska vara en akademisk yrkesutbildning som främjar studenternas förmåga att förstå rättens strukturer, orsaker och effekter. Den ska ge perspektiv och sammanhang, stärka kritiskt tänkande och integritet samt uppmuntra socialt engagerade jurister.

Som Ebbesson konstaterar återstår dock en hel del arbete för att nå dessa mål. Det torde gälla samtliga svenska lärosäten som tillhandahåller juristutbildningar.

Under de senaste åren har utvärderingar av utbildning och forskning duggat tätt vid Lunds universitet och i samband med dessa har just de frågor som Ebbesson väcker i sin artikel uppmärksammats. Bedömare, lärare, forskare och studenter har i stort sett varit överens om det eftersträvansvärda i att nå dessa mål. Det är dock en grannlaga och delvis svår uppgift att genomföra de förändringar som krävs för att nå målen.

Till viss del ligger förklaringen i bristande resurser, det handlar både om pengar och tillgång till välmeriterade lärare. Men även med befintliga resurser kan mycket åstadkommas. Vi ska inte heller glömma att mycket har hänt under årens lopp. Både lärare och studenter har genom hårt arbete och ett stort mått av engagemang bidragit till att i flera avseenden höja utbildningens kvalitet. Men det finns utrymme för ytterligare insatser.  

SOCIALT ENGAGERADE JURISTER OCH BREDDAD REKRYTERING

En viktig och självklar förutsättning för att vi ska nå de uppsatta målen är att studenterna är delaktiga i processen. Det är min uppfattning att detta fungerar bra vid fakulteten i Lund, men att här finns mer att göra.

Som ett konkret exempel kan nämnas att vi i utbildningen i en betydligt större utsträckning än som hittills varit fallet bör kunna ta till vara erfarenheterna av det värdefulla ideella arbete, med tydlig koppling till juristprofessionen, som ett stort antal av våra studenter utför. Hit hör gratis juridisk rådgivning till allmänheten som bedrivs av Juristjouren liksom Juridikcentrum som erbjuder juridisk hjälp till hemlösa och andra utsatta grupper samt Fakultetsambassadörerna som verkar för breddad rekrytering till bland annat juristutbildningen.

Vi har därför nyligen börjat diskutera hur detta skulle kunna ske, till exempel inom ramen för utbildningens fördjupningsdel. Något färdigt förslag finns ännu inte men en inspirationskälla är de ”legal clinics” som utgör en del av utbildningen vid många amerikanska law schools, låt vara att det konceptet kanske inte fullt ut går att kopiera till svenska förhållanden. Erfarenheter härifrån skulle dock kunna användas för att till exempel utveckla olika former av rättegångsspel.      

Som ett led i arbetet med att bredda rekryteringen till juristprogrammet erbjuder juridiska fakulteten i Lund sedan några år en alternativ möjlighet att komma in på programmet. Detta sker genom en nätbaserad juridisk introduktionskurs (Ujik). För att bli antagen till denna distanskurs krävs endast grundläggande behörighet för högskolestudier. Av de studenter som fått betyget ”med beröm godkänd” (AB) vid examinationen erbjuds de 20 som fått högst resultat plats på juristprogrammet.

Ebbesson efterfrågar en bred diskussion om juristutbildningarna, en diskussion som engagerar universitetslärare, forskare, studenter på juristprogrammen, yrkesverksamma jurister och andra med intresse för samhällsfrågor. Av de kommentarer som hittills kommit till Ebbessons debattinlägg synes artikeln främst ha engagerat juriststudenter som bidragit med värdefulla synpunkter på utbildningens tillkortakommanden och behovet av förbättringar.

I syfte att bredda diskussionen vill jag rikta ljuset mot ytterligare några av de utmaningar som de svenska juristutbildningarna och den rättsvetenskapliga forskningen står inför. Det gäller sambandet mellan utbildning och forskning, internationaliseringen och rekryteringen av framtidens lärare och forskare.

JURISTUTBILDNINGEN OCH FORSKNINGEN

Den rättsvetenskapliga forskningen har en avgörande betydelse när det gäller att förmedla de perspektiv på rätten som efterfrågas i juristutbildningen. Verksamheten vid landets universitet och högskolor ska bedrivas så att det finns ett nära samband mellan utbildning och forskning. Det brukar främst uttryckas så att utbildningen ska vila på vetenskaplig grund, det vill säga vara forskningsbaserad. Men det förekommer även att man talar om utbildningsbaserad forskning, detvill säga att forskningen bör styras av utbildningens behov.

För de juridiska fakulteterna och institutionerna i landet som tillhandahåller utbildning och forskning utgör yrkesutbildningen fortfarande den klart dominerande delen av verksamheten, åtminstone om man ser till fördelningen av de statliga medel som finansierar å ena sidan grundutbildningen och å andra sidan forskningen och forskarutbildningen. Detta förhållande skiljer sig från den övergripande bilden av resursfördelningen för till exempel Lunds universitet – ett så kallat fullskaligt universitet där utbildning och forskning bedrivs inom alla viktiga ämnesdiscipliner.

Ungefär en tredjedel av omslutningen för Lunds universitet avser verksamhetsgrenen grundutbildning och två tredjedelar verksamhetsgrenen forskning och forskarutbildning. De anslag som går till forskningen och forskarutbildningen övertiger således vida de anslag som går till grundutbildningen. För Juridiska fakulteten är förhållandet det omvända.

Som ovan nämnts ska all högre utbildning vila på vetenskaplig grund, så också juristutbildningen. Att kvalitetssäkra och synliggöra den rättsvetenskapliga forskningen är en förutsättning för de juridiska fakulteternas och institutionernas överlevnad som egna enheter.

Konkurrensen är tuff.  Högkvalitativ forskning måste säkras såväl nationellt som internationellt. Publicering av vetenskapliga artiklar i ansedda tidskrifter och böcker på välrenommerade förlag blir allt viktigare. Bibliometriska resultat används som en av flera indikatorer för kvalitet inom forskningen och kommer i framtiden med all säkerhet också att ligga till grund för resursfördelning. Detta har vi redan sett tydliga tecken på. Då räcker det inte att som forskare, institution eller fakultet hävda sig i konkurrensen inom landet, eller ens inom Norden. Det handlar om att synliggöra rättsvetenskapens och juristutbildningens identitet i en större internationell kontext och i förhållande till andra ämnesdiscipliner.

Samtidigt bör vi verka för en konstruktiv korsbefruktning med andra vetenskaper såsom ekonomi, statsvetenskap, filosofi och sociologi, en ekvation som inte alltid går ihop.

JURISTUTBILDNINGEN OCH INTERNATIONALISERINGEN

Claes Sandgren konstaterar i en intressant artikel med titeln ”Har Juridiska fakulteten en framtid?”, publicerad i Juridisk Tidskrift (JT 2011-12 s. 977), att det egentligen inte förekommer någon ”reell konkurrens mellan de fakulteter och institutioner i landet som har juristutbildning, än mindre har vi någon konkurrens från utlandet.”. Det stämmer säkert. Vad som däremot ibland diskuteras är hur denna utbildning bör vara utformad och dess optimala placering. Diskussionen har tagit fart bland annat mot bakgrund av den för oss nya europeiska ordning som vi nu omfattas av, den så kallade Bologna-modellen enligt vilken den högre utbildningen delas in i tre nivåer: grundutbildning (3 år), masterutbildning (2 år) och forskarutbildning (4 år).  För professionsutbildningen haltar systemet något eftersom den svenska juristutbildningen om fyra och ett halvt år med engelsk terminologi leder till en ”master of laws”. 

Ett förslag som ibland förs fram är att alla lärosäten inte med nödvändighet behöver tillhandahålla juristutbildning på alla dessa tre nivåer. Vissa lärosäten skulle kunna tillhandahålla grundutbildning och andra master- respektive forskarutbildning. De senare förutsätter att forskning av hög kvalitet bedrivs vid lärosätet i fråga. Idén är intressant och nydanande i ett svenskt sammanhang. Men den är också kontroversiell och det torde för närvarande knappast finnas något mer omfattande stöd för den.

Internationalisering är en av Lunds universitets prioriterade strategier. Det är en strategi som sedan flera år även genomsyrar verksamheten vid den juridiska fakulteten, såväl för utbildningen som för forskningen. Det finns en stor efterfrågan på kurser på engelska och antalet utländska forskare och lärare ökar i snabb takt. Det blir också allt vanligare att den dagliga kommunikationen sker på engelska.

Samtidigt är det angeläget att framhålla vikten av en solid utbildning i svensk rätt för att kunna verka som jurist i Sverige. Det torde gälla generellt att en god utbildning i nationell rätt är en förutsättning för att kunna förstå hur rättssystemet är uppbyggt och för att kunna tolka och tillämpa det. En gedigen utbildning i nationell rätt utgör en viktig plattform från vilken man sedan kan ta avstamp för vidare utbildning med internationella perspektiv.

För de studenter som rekryteras till utbildning på de två senare nivåerna – master- och forskarutbildningarna – behöver ett sådant avstamp inte nödvändigtvis ske i svensk rätt. En grundexamen från ett annat land kan tjäna som en lika god utgångspunkt. Omvänt kan en svensk juristutbildning på grundutbildningsnivå (kandidatexamen) utgöra basen för en master- eller forskarutbildning utomlands. En konsekvens av ett sådant system är att juristutbildningen på dessa senare nivåer blir mer konkurrensutsatt. Vi kommer också med all sannolikhet att få se en allt större mobilitet bland studenterna i framtiden även inom juristutbildningen. Det gäller att vara förberedd.

REKRYTERING AV FRAMTIDENS LÄRARE

Utgångspunkten för all högre utbildning är som sagt att den ska vila på vetenskaplig grund. Det förutsätter att de juridiska fakulteterna och institutionerna vid svenska lärosäten tillhandahåller utbildning av hög kvalitet och att där även bedrivs forskning av hög kvalitet. Problemet är idag att förutsättningarna och förväntningarna skiljer sig åt för dessa olika delar av verksamheten – utbildning och forskning – och att de förefaller att i viss mån vara oförenliga.

För att motsvara kravet på att utbildningen ska vila på vetenskaplig grund förutsätts lärarna ha högsta möjliga vetenskapliga kompetens. Det är också en förutsättning för att den forskning som bedrivs ska kunna hävda sig i den nationella och internationella konkurrensen och stå sig väl i den allt hårdare kampen om resurser. För att rekrytera sådana framtida framstående forskare och lärare bör sökfältet för kandidater till forskarutbildningen vidgas till den globala marknaden. Så har också sedan några år skett i Lund och flera ytterst välmeriterade doktorander har kunnat rekryteras till forskarutbildningen. En komplikation är dock att dessa ofta saknar utbildning i svensk rätt och de kan därför ha svårt att verka som lärare i den svenska juristutbildningen. Däremot är de ovärderliga i strävan att lyfta den rättsvetenskapliga forskningen till excellent nivå.

Detta är exempel på några av de många utmaningar som utbildningen av framtidens jurister står inför. Det finns fler. En fortsatt diskussion är angelägen och välkommen.