Sundsvalls tingsrätt hade beslutat om äktenskapsskillnad mellan två makar. Drygt två månader senare beslutade samma domstol att mannen skulle ha så kallad intermistisk kvarsittningsrätt till deras tidigare gemensamma bostad – en fastighet som egentligen utgjorde kvinnans enskilda egendom.
Kvinnan, å sin sida, gjorde dock gällande att fastigheten inte utgjort makarnas gemensamma bostad då mannen huvudsakligen hade varit bosatt i Spanien.
Hans enda syfte med att begära kvarsittningsrätt var enligt kvinnan att hindra henne från att frigöra kapital genom försäljning.
Mannen hävdade att han till övervägande del vistats i Sverige och uppgav dessutom att kvinnan kort efter tingsrättens interimistiska beslut om kvarsittningsrätt hade bytt lås på fastigheten. Detta hade lett till att han hade blivit hemlös.
Vid en sammantagen bedömning – bland annat med hänsyn till att mannen saknade medel för såväl ett eventuellt övertagande av fastigheten som för löpande boendekostnader – kom tingsrätten fram till att det saknades bärande skäl för att medge honom fortsatt kvarsittningsrätt till bostaden.
Mannen överklagade domen till Hovrätten för Nedre Norrland och pekade på att han hade störst behov av bostaden eftersom han, till skillnad från sin ex-fru, inte hade tillgång till någon annan bostad.
Hovrätten gör bedömningen att kvinnans behov av fastigheten är sekundärt i jämförelse med mannens och beslutar nu att han ska ha rätt att bo kvar i bostaden till dess att bodelning sker. Domstolen anser inte att det – i frågan om vem av makarna som ska ha rätt att bo kvar i den tidigare gemensamma bostaden – har någon betydelse i vilken mån mannen har ekonomisk förmåga att ersätta kvinnan för boendet och går nu på mannens linje.
Foto: Maja Suslin/TT
