Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”USA:s attack mot Syrien ställer laglighet mot legitimitet – riskerar underminera folkrätten”

Krönikor
Publicerad: 2017-05-09 11:00

KRÖNIKA – av Petter Danckwardt, jur kand som varit verksam vid UD och Sveriges ambassad i Washington. 

 

Ännu ett fall av våldsanvändning utan stöd i folkrätten. Nu när President Donald Trump har avverkat sina första 100 dagar finns det anledning att sätta särskilt en av hans gärningar i ett folkrättsligt ljus.

Fredagen den 7 april attackerade USA en syrisk flygbas. Mål i Syrien har tidigare attackerats men det var första gången som Assad-regimen angreps av den amerikanska krigsmakten.

Bakgrunden till attacken är att syriska stridsflyg en vecka tidigare misstänks ha använt nervgas mot civilbefolkningen. Minst 89 människor dödades.

Rättsläget kring användning av stridsgas är glasklart: kemiska vapen är förbjudna, även i krig. Detta omfattar Assadregimen – FN:s säkerhetsråd klubbade år 2013 igenom resolution 2118 som explicit förbjuder Syrien att på något sätt handskas med kemvapen.

Men detta innebär inte att den amerikanska attacken är laglig. Intresset för attackens stöd i folkrätten har dock såvitt jag vet varit svalt. Diskussionen har snarare handlat om eller utgått från attackens moraliska eller politiska dimensioner – någonting jag för enkelhetens skull kallar frågan om attackens ”legitimitet”.

Gissningsvis handlar attacken om en maktdemonstration riktad dels mot Kina och Ryssland, dels mot den amerikanska hemmaopinionen. De flesta politiker och medier i USA berömde tidigt attacken.

Syriens allierade – Iran och Ryssland – fördömde attacken. USA:s allierade – Frankrike, Tyskland, Storbritannien, Israel, Saudiarabien, m.fl. – välkomnade den. Syriens rebeller stämde in.

Sveriges utrikesminister Margot Wallström uttalade att det är ”viktigt att det finns en folkrättslig grund för agerandet”.

Vad säger den nu gällande folkrätten? Om attacken når tröskeln för ”våldsanvändning” i FN-stadgans mening ser jag två svar:

För det första: Attacken strider mot FN-stadgan och därmed folkrätten. Enligt FN-stadgan ska stater avhålla sig från allt våld mellan varandra. Två undantag finns: individuellt/kollektivt självförsvar eller votering i FN:s säkerhetsråd.

USA saknade dock stöd i säkerhetsrådet – varken resolution 2118 eller 2209 om Syriens kemvapen ger stöd för ett sådant argument.

Det är också svårt att påstå att USA agerade i självförsvar; det skulle krävt att gasattacken var ett tydligt och direkt hot mot USA eller ett annat land. Attacken strider därmed mot folkrätten.

För det andra: Attacken har en giltig folkrättslig grund utanför FN-stadgan. Jag kan bara gå igenom det vanligaste argumentet som nämnts för denna hållning.

Det finns en förpliktelse att skydda en civilbefolkning, Responsibility to Protect-principen. Idén om ”humanitära interventioner” skiljer sig från denna princip men delar vissa karaktäristika.

Attacken hämtar, har det påståtts, stöd från bägge: genom ett väpnat angrepp skyddas den syriska befolkningen mot framtida användning av kemiska vapen.

Den amerikanska attacken skulle då vara, påstås det, ett önskvärt undantag från FN-stadgans våldsförbud och därmed ha en giltig folkrättslig grund. Den kan därmed sälla sig till andra humanitära interventioner som påstås vara just ”legitima”.

Humanitära interventioner är dock utifrån detta perspektiv problematiska. De väcker också en mängd följdfrågor.

Har stater – på basis av en sådan norm utanför FN-stadgan – alltid en rätt att attackera andra stater som begår brott mot sin befolkning? Vilka brott? Har alla en sådan rätt? Hur långtgående är den? Dylika frågor är långtifrån lösta.

Humanitära interventioners folkrättsliga status är i bästa fall grumlig. Tröskeln för att något ska räknas som en del av sedvanerätten – oskriven folkrätt – är hög. Enligt Internationella domstolens (ICJ:s) stadga krävs ”bevis för en allmän praxis, godtagen såsom gällande rätt”.

Humanitära interventioner saknar detta stöd – en majoritet av det internationella samfundets drygt 190 stater har aldrig ställt sig bakom.

Jag ser därför inte att det (ännu) skulle finnas en giltig folkrättslig norm som ger stater ett frikort att bemöta användning av stridsgas med militärt våld. Aggression mot stater som brutit mot förbudet har visserligen förekommit. Men det räcker inte för att säga att det rör sig om sedvanerätt.

Den amerikanska attacken är därmed olaglig: den saknar rättsligt stöd i FN-stadgan och tycks heller inte kunna stödja sig på någon annan giltig grund.

Men som nämnts har debatten utelämnat denna fråga. Istället börjar och stannar den vid attackens legitimitet. En av riskerna är att FN-stadgan och nu gällande folkrätt undermineras. Jag ska förklara varför.

Att det blir en fråga om att förändra eller åtminstone rubba gällande folkrätt blir tydligt när laglighet ställs mot legitimitet. Det är därför som vissa kritiska frågor måste ställas när stater använder våld i strid med FN-stadgan.

Hur kan något som är olagligt samtidigt vara legitimt? Vad gör en olaglig handling legitim? Och varför var den inte laglig från första början?

Det är när attackens folkrättsliga status klargörs som det blir lättare att förstå varför det finns ett intresse av att kalla det militära våldet ”legitimt”.

Varför ska just den här attacken betraktas som ett önskvärt undantag från våldsförbudet? Varför räckte inte FN-stadgan till?

Jag kan inte besvara dessa frågor. Men för att förstå vad som står på spel måste de på allvar diskuteras.

Varför behöver attacken ens beskrivas i folkrättsliga termer? För att vi, medvetet eller ej, redan befinner oss i en pågående folkrättslig diskussion när vi bestämmer vår moraliska eller politiska uppfattning om den – oavsett vårt val av termer.

Vilket påstående passar bäst?

  • Misstänkta kränkningar av FN-stadgans våldsförbud måste påtalas och fördömas – tystnad riskerar annars att tolkas som ett passivt godkännande.
  • Det var legitimt eller åtminstone förståeligt av USA att ensidigt agera i enlighet med ”moralen” – attacken är ett önskvärt undantag och behöver inte fördömas.

Bägge dessa påståenden är två sätt att föra folkrätten framåt. Bägge behöver tas i beaktande. Bägge kan dock inte projiceras samtidigt mot en politisk verklighet.

Folkrätten är inte statisk. Folkrättsteoretikern Anne Orford har sagt att folkrätten i stor utsträckning handlar om att reda ut förhållandet mellan staters frihet och behovet av ordning. Förhandlingen om hur det förhållandet ska se ut pågår ständigt – ett juridiskt argument som är ohållbart i dag behöver inte vara det om 20 år.

Att inte diskutera attackens stöd i folkrätten förflyttar dess laglighet till det påstått rimliga i att använda militärt våld i strid med FN-stadgan.

Att påstå att det var ”förståeligt” av USA eftersom Assad överskred en ”röd linje” innebär då en risk i skymundan.

FN-stadgan och den roll som FN:s säkerhetsråd spelar riskerar att ytterligare undergrävas. Varför ha ett säkerhetsråd när en handfull länder ensidigt ändå kan få avgöra när ett väpnat angrepp passar som svar på andra staters brott? Att bryta mot FN-stadgan med hänvisning till en annan, ”mer rättvis” rättsnorm är rimligtvis samma sak som att underminera just den stadgan.

Flera skribenter och politiker har sagt att folkrätten måste värnas i dessa tider. Det är ett bra påstående. Men det vore också bra om de berörde vilken folkrätt som ska värnas. Att börja och stanna vid attackens legitimitet räcker inte eftersom det skymmer sikten för en folkrätt i rörelse.

FN-stadgan har varit del av gällande folkrätt under förhållandevis kort tid – dess auktoritet är inte skriven i sten.

I en framväxande ”multipolär” värld med flera maktcentra är det riskabelt med en utveckling som explicit eller implicit främjar en ensidig användning av militärt våld. Att försöka förhindra just den utvecklingen var trots allt syftet med FN från första början. Debatten får gärna ta nya tag.

 

Petter Danckwardt är jurist och har varit verksam vid UD och Sveriges ambassad i Washington. Just nu skriver han en magisteruppsats i politisk filosofi.

 

 



Dela sidan:
Skriv ut:


Stefan Wahlberg
stefan.wahlberg@blendow.se