– Hur känns det nu då? Frågan får jag ofta nuförtiden. Inte därför att människor är särskilt intresserade av eller oroade över min personliga situation. Inte alls. Vad som åsyftas med frågan är i stället att den dag nalkas med stormsteg då min åklagarkarriär för alltid är till ända. Närmare bestämt den 11 juni 2008. Min sista faktiska arbetsdag. På eftermiddagen denna för mig särskilda dag kommer –förhoppningsvis någon i överordnad ställning – att å statens vägnar tacka mig för den tid som varit. Låter väldigt högtravande och precis som om det skulle betyda något att just jag lämnar in. Det betyder naturligtvis ingenting särskilt. Snarare sker avtackningen av kutym. Möjligen sker det pliktskyldigast. Eller är det kanske rent av ärligt menat? Det vet jag inte. Kanske kommer ingen alls och då måste jag tillstå att jag skulle känna mig något snopen efter mina praktiskt taget fyrtio år inom rättsväsendet. Men även en sådan situation måste jag vara redo för! Kanske är jag inte ens objektivt sett värd något tack! Kanske har jag sett alltför subjektivt på min betydelse och bara utgått från att någon ”där uppifrån” måste komma och säga tack. Nu när tiden är inne. När allt kommer omkring har jag kanske varit mer eller mindre värdelös? Sådana tankar, måste jag medge, kan susa runt i huvudet då och då. Under alla förhållanden är jag väl medveten om att jag inte varit annat än av ”minutbetydelse”. Har möjligen betytt något för stunden men inte mer. Så är det med alla. Hur betydelsefulla vi än subjektivt må ha ansett oss vara!
Men åter till den ursprungliga frågan hur det känns. – Tack, utmärkt, kan jag svara fullkomligt ärligt. För det är så jag känner det. Tacksam för den tid som varit och full av tillförsikt om min nya verksamhet som föreläsare, moderator, expertkommentator åt media m m. Kan inte slå mig till ro som någon slags pensionär bara för att invänta döden. Känns alltför passivt. Funderar också på följande: kommer min bok, ”Advokaten & fru Justitia” att sälja i mer än något enstaka exemplar? Det återstår att se! Spännande är det i vart fall.
Det är alltså endast ett upplopp som återstår av min åklagarkarriär. Bara upploppet är kvar av hela maratonsträckan. Och jag har krafter kvar att klara också det.
Upplopp kan ju betyda annat än slutsträckan inom arbetslivet eller, vanligare, inom idrotten. Upplopp kan också vara en särskild brottsrubricering. Då fordras att gärningsmannen ingår i en folksamling och t ex stör allmän ordning genom att ådagalägga uppsåt att med förenat våld sätta sig upp mot myndighet. Straffet för upplopp kan bli böter eller fängelse i upp till två år. Men den typen av upplopp är inget för mig. Nej, sådan är inte jag. Jag är ju i grunden en fridens man.
Kommer jag att vara lika noga med att följa samhällets normsystem när jag inte längre är överåklagare? Kommer jag att tillåta mig att t ex sätta mig över hastighetsregleringen och köra som folk gör mest?
Svaret är ett ärligt: nej. Jag kommer att fortsätta att göra mitt bästa också under det kommande livet efter den 1 juli i år, när jag formellt slutar, att följa normerna i min egenskap av konsult.
Det känns egendomligt att sluta i en fas under vilken Åklagarmyndighetens ekonomiska situation är i kris. Vår nye riksåklagare har fått en tuff uppgift att klara ut den brydsamma situationen, som ju riskerar rasera den fantastiska goodwill som under lång tid mödosamt byggts upp. Här ser jag ett mycket tungt ansvar vila på alliansregeringen som, oberoende av uppkomstorsakerna till den ekonomiskt miserabla situationen inom Åklagarmyndigheten, har en förpliktelse att se till att Åklagarmyndigheten som rättsväsendets viktiga nav verkligen kan fungera komplikationsfritt. För det behövs ett snabbt ekonomiskt tillskott. Utan det riskerar alliansregeringen hela sitt eget anseende.
Som konsult kommer jag att noga följa händelseutvecklingen inom rättsväsendet. Och jag lovar, jag kommer inte att tystna bara för att det blir juli månad!
Sven-Erik Alhem
Överåklagare t o m juni månad 2008.
Konsult och expertkommentator åt media m m därefter
