KRÖNIKA – av Jan Kallberg, fil.dr. och jur.kand. verksam i USA
Inget område är så befäst av samhällskontraproduktiva särintressen som rätten till ett verk. Skyddet uppkom under 1800-talet för att säkra ekonomisk avkastning från ett alster. Då behövdes långa skyddstider för att säkerställa att skaparen fick skälig avkastning på sitt arbete.
På den tiden tog det en månad att åka till Amerika och ett brev till Japan släpptes inte ens in i Japan. På 1800-talet tog det år att distribuera böcker, och de levde längre som produkter. Författare kunde inte tjäna pengar på TV-shower, synas på reklampelare eller moderera konferenser. De levde av böckerna enbart. Så är det inte i dag.
För det första – skapande människor har en myriad av möjligheter att tjäna pengar på förutom själva alstret. Med de långa skyddstiderna vi har idag har jurister, musikförläggare och medieindustrin stakat ut rättigheter som är snart nog eviga, särskilt i dagens Instragram- och Twittertidsperspektiv, och det är ett hinder för utvecklingen i samhället.
Du har ingen möjlighet att överblicka vad som är skyddat. Lagar som inte går att överbrygga och som inte systematiskt och förutsägbart tillämpas undergräver den lagstödda öppna samhällets funktionalitet.
Antag att jag lever till år 2050. Då kan man kopiera vad jag skriver år 2120. Hur fjärran är det? Värre är det med film. Där krävs att huvudregissör, manusförfattare, dialogförfattare och kompositör ska avlida innan den 70-åriga skyddstiden börjar.
Varför går samhället med på dessa regler? Jo, särintressen, pengar och mångårig lobbying från medieindustrin som lever att att sitta på dessa rättigheter som intellektuella hyresfastigheter. Nu handlar det inte längre om att skydda ett rättmätigt försvar av en skälig avkastning på en intellektuell prestation. Det handlar om att tjäna pengar på en blockerad utveckling.
De långa skyddstiderna är en fartbula för intellektuell utveckling och bromskloss för informationssamhället. Det behövs inte skyddas bortanför all rim och reson. Det handlar om att garantera vinster och det går att lösa utan att intellektuellt förlama framtiden i nästan ett sekel.
Särskilt flagrant blir detta när rättighetsägarna i ena stunden uppmanar fildelning, gör annonskampanjer som blitzkrieg på sociala medier för maximal spridning och sedan vänder klack och godtyckligt stämmer dem som fildelar utanför den givna ramen.
Man kan även hävda att rättighetsägarna – genom den lössläppta attityden att det är reklam om allt mitt upphovsrättsligt material sprids till höger och vänster – eftergivit sina rättigheter. Det är barockt att ha en rättighetsskyddsmekanism som man kan backa in och ut ur efter behag. Det är inte en rättsstat, det är kommersiell medeltid.
Patent som är både en prestation och investering har redan en begränsad skyddstid till maximalt 25 år men det kräver aktivitet och vilja att försvara. Industrisamhället behövde att patent ramlade ner i ”public domain” när det inte längre fanns ett ekonomiskt intresse att ha dem kvar. Patent fick inte hindra utvecklingen.
Informationssamhället behöver samma mekanism – för sin utveckling och framtida tillväxt. Verk i alla dess former behöver bli tillgängliga när det ekonomiska skyddsintresset har är mindre än det allmänna intresset att driva samhällsutveckling och tillväxt.
I dagens Internetbaserade samhälle har en bok tjänat ut på något år, en musiklåt finns i allmänt omlopp under samma korta tid och denna text försvinner ur minnet efter några timmar. Ändå väljer samhället att skydda det i sjuttio år efter vår död.
I dagens samhälle skulle upphovsrätten inte behöva skyddas mer än fem år. Det finns inget behov.
Dataprogram och annan källkod har en ekonomisk avkastning av inom fem år. Med långa skyddstider blockeras utvecklingen och vi hamnar i en situation som blir ohållbar.
De kommande sjuttio åren som är skyddstid kommer att innehålla mer information än vad som genererats från år 9 000 f.kr. när vetet uppfanns tills nu. Det blir oöverblickbart och ett regelsystem som inte kan försvaras eller övervakas blir värdelöst.
De få procent avkastning upphovsrättsmännen eller innehavarna kan få efter fem år försvarar inte den bromskloss upphovsrätten har blivit i samhället. Jag anser att generell upphovsrätt bör endast gälla i fem år efter uppkomst och efter dessa fem år kan förlängas i högst tio år genom en aktiv, väl dokumenterad och allmänt tillgängligt registreringsförfarande som är med enkla medel sökbart.
Det behöver inte vara komplicerat utan kan vara webbaserat – ladda upp det du vill skydda i ytterligare fem år, nyttja digital signatur att berätta vem du är och att du har befogenhet att uppträda som rättighetsägare. Det är allt. Då kan upphovsrätten upprätthållas och försvaras samt att det är möjligt för skaparen och kreatören att se om andras rätt kan kränkas.
