1979 uppfann fyra ingenjörer nya funktioner för så kallade hänvisningsdatorer i större telefonväxlar hos företag och myndigheter. Tack vare uppfinningen blev det möjligt för de anställda att själva knappa in information om var de befann sig, vilket underlättade för växeltelefonisterna.
Under 1980-talet betalade Televerket, som förvärvat uppfinningarna med stöd av 1949 års lag om arbetstagares uppfinningar, LAU, ut 200 000 kronor. Uppfinnarna nöjde sig inte med detta, utan krävde att Statens nämnd för arbetstagares uppfinningar, SNAU, skulle uttala sig om ersättningens storlek.
Televerket, liksom senare Telia AB, TeliaSonera AB och nu staten genom Justitiekanslern, JK, har vägrat utge ytterligare ersättning med hänvisning till att patentet ogiltigförklarats både i tingsrätt och hovrätt år 1991.
Detta trots att SNAU redan 1986 uttalat att Televerket skulle betala ut tre miljoner kronor i engångsersättning till ingenjörerna – det högsta belopp som nämnden någonsin rekommenderat.
Advokat Thorulf Arwidson, som företrätt de fyra ingenjörerna till och från under 23 års tid, konstaterar att det är oklart vilken tid som nämnden ansåg att ersättningsbeloppet skulle hänföras till, eller hur den skäliga ersättningen skulle beräknas.
– Nämnden hade då inte tillgång till uppgifter i vilken omfattning som Televerket kunnat dra kommersiell och teknisk nytta av uppfinningen. Nu efteråt är det dock möjligt att få klarhet i hur betydelsefull uppfinningen var, konstaterar han.
I slutet av oktober i år förklarade nämnden att det ändå, trots de invändningar som gjorts om det uppsatta förbehållet gällande patentbarhet, föreligger en skyldighet för arbetsgivaren att utge ersättning.
Detta är tredje gången som nämnden uttalar att det föreligger skyldighet för arbetsgivaren, det vill säga staten, att utge ersättning för utnyttjandet av uppfinningen mellan 1986 och 1991, då hovrättens dom gällande ogiltigförklaring vann laga kraft.
– Detta är helt unikt och enda gången som nämnden prövat en fråga tre gånger, konstaterar Thorulf Arwidson.
SNAU har ännu inte uttalat sig om vad som i dag kan anses vara skäligt belopp. Inte heller Thorulf Arwidson vill spekulera i saken – men klart är att det rör sig om en stor summa.
– Om inte uppfinnarna och JK kan komma överens om ersättningens storlek kan det mycket väl bli så att nämnden får anledning att i ett fjärde beslut pröva frågan om vad som är skäligt belopp, konstaterar han.
Att ärendet är intressant och viktigt råder ingen tvekan om, även om staten inte är skyldig att följa SNAU:s beslut, som bara är rådgivande.
– Beslutet klargör att uppfinnare har rätt till ersättning för sina uppfinningar även i det fall som ett patent förklarats ogiltigt. Vidare klargör beslutet att rätt till ersättning föreligger även när arbetsgivaren har satt upp som villkor vid förvärvet att uppfinningen ska vara patenterbar. Det vore märkligt om staten inte följer det, konstaterar Thorulf Arwidson.
Han menar att beslutet är konsekvent med nämndens tidigare ställningstagande och en klar framgång för uppfinnarna samtidigt som det är en rejäl motgång för JK.
– Staten har hittills inte tagit sitt ansvar utan hela tiden manövrerat för att komma undan sin betalningsskyldighet. Nu är det ju så att svenska staten inte är något privat bolag utan har en helt annan ställning i den rättsliga världen. Jag har hittills inte kunnat se att JK låter sig vägledas av detta förhållande.
Under de 30 åren som processen pågått har två av de fyra ingenjörerna hunnit avlida, medan en annan hunnit fylla 83 år.
– Det hela är riktigt bedrövligt, konstaterar advokat Thorulf Arwidson.
Johanna Haddäng
johanna.haddang@blendow.se
