I 16 § Lagen om psykiatrisk tvångsvård står det ”så långt det är möjligt skall planen upprättas i samråd med patienten”. Med detta avses således, trots att beslutet om tvångsvården är ett beslut som den unge inte kan inverka på, att patienten ska ges en möjlighet att vara delaktig i behandlingens utformning och innehåll. I avhandlingen framkommer att något samråd idag inte äger rum och patienterna förstår vare sig varför de hamnat där eller vad vården går ut på.
I sin avhandling har Karin Engström valt att utföra intervjuer med ungdomar mellan 14 och 18 år i den psykiatriska slutenvården i syfte att finna svar på hur de upplever sin situation och vilka erfarenheter de har av delaktighet i vården.
Av undersökningen framkommer ett genomgående mönster bestående i att ungdomarna inte överhuvudtaget uppfattar sig som delaktiga i behandlingen. Istället upplever de att vården är något som sker över deras huvuden. Emellanåt har ungdomarna inte ens tillfrågats om de vill ha vård, utan endast ställts inför fullbordat faktum.
– Möten och samtal om pågående behandling är en fråga om att bli sedd och erkänd som person. Det handlar inte om att ungdomarna och personal måste vara överens, säger Karin Engström.
Delaktighet är det centrala begreppet i avhandlingen, dock kan det framstå som oklart vilken innebörd begreppet ska ges.
Således väljer Karin Engström att i sin avhandling lyfta fram tre möjliga innebörder av begreppet delaktighet. Dessa är; delaktighet som rättighet, delaktighet som medverkan samt delaktighet som mening. Rättigheten härrör från ungdomarnas rätt att känna till förutsättningar för vården och möjligheten att klaga. Medverkan avser en rätt att vara delaktig och påverka utformningen av vården medan delaktighet som mening avser möjligheten att förstå syftet med vården och vilken betydelse denna kan ha i personens aktuella livssituation.
– Det som saknas inom den svenska sjukvården idag är mellanmänskliga möten. Ungdomar visar uppskattning hos de möten som de har haft med personal som, mitt i allt det professionella och rutinbetonade, vågat inta en mer vänskaplig och ömsesidig relation. Det är således viktigt att man inte komplicerar vården för de psykiskt sjuka, utan att istället lägger främsta fokus på att ungdomarna blir sedda, inte som objekt utan, som subjekt. Med detta följer att den unge skall få lära känna sina rättigheter samt att delta i planeringen av vården, säger Karin Engström.
Eftersom tvångsvården trots allt är en insats som sjukvården i nödsituationer emellanåt måste kunna ta till betonar Karin Engström trots allt att hon inte väljer att ta ställning mot tvångsvården. I avhandlingen framkommer att vissa ungdomar upplever vården som betydelsefull och i vissa fall till och med livräddande.
Text: Åsa Persson
