Ann Blückert har ägnat en hel avhandling åt att studera hur studenter skolas in i den juridiska språkgemenskapen.
Till grund för avhandlingen, Juridiska – ett nytt språk? En studie av juridikstudenters språkliga inskolning, ligger lärares skriftliga kommentarer på texter som studenter skrivit under utbildningens två första terminer. Dessutom har studenterna i en enkät fått svara på vad de lärt sig under den första terminens studier.
– Jag skulle sammanfatta det som korrekthet och precision, säger Ann Blückert.
Juridiska texter skiljer sig från annan typ av text. Med sina många bisatser och ibland högtidliga fackspråk kan det vara svårt för ickejurister att förstå. Därför uppmanas juriststudenterna att skriva enkelt men exakt. Lärarna efterlyser ofta en meningsbyggnad utan långa meningar och krångliga bisatser. Samtidigt konfronteras studenterna med ett kursmaterial där språket ofta allt annat än okomplicerat.
– Studenterna uppfattar dubbla budskap. Även om enkla texter uppmuntras, kan de känna att det är något helt annat som räknas i verkligheten, säger Ann Blückert.
Många studenter har en känsla av att det inte går att skriva enkelt om de vill uppfattas som seriösa. De skolas till exempel in i att undvika formuleringar som kan störa andra jurister. Ett exempel är uttrycket ”lagen säger” som studenterna får lära sig att undvika. Inte för att det är fel rent språkligt, men för att det inte passar in i juridikens strävan efter exakthet.
– Vid en lektion jag var med på satte läraren örat mot lagboken och sa att hon inte hörde någonting.
På det viset förde läraren på ett påtagligt sätt uppfattningen om det olämpliga i uttrycket vidare. För de närvarande studenterna blir signalen tydlig. Ann Blückert menar att det är ett exempel på hur juridiklärare kan fastna i en fyrkantig syn på språket, när man inte får blanda in bilder och metaforik.
– I ett normalt och enkelt språk kan man använda den typen av uttryck, eftersom vi alla vet att det inte betyder att lagboken ger ljud ifrån sig, säger hon.
Under utbildningen är det också viktigt för studenterna att skapa sig en identitet av att vara jurist, och att därmed tala, skriva och bete sig som jurister gör. Det juridiska språket kan upphöjas till något alldeles speciellt, även om det inte skulle behöva vara på det viset.
– En student menade att alla kan skriva för ickejurister och att han bara var intresserad av att jurister skulle förstå det han skrev.
Men att det skulle vara lätt att skriva för ickejurister ställer sig Ann Blückert tveksam till. I så fall skulle många juridiska texter inte se ut som de gör.
– När jag träffar människor och berättar om mitt jobb, är den spontana reaktionen från många att jurister skriver krångligt.
Ann Blückert menar att studenterna skriver onödigt juridiskt i vissa sammanhang, samtidigt som hon har förståelse för att det blir så.
– Så som utbildningen ser ut, behövs det nog. Studenterna upplever starkt att lärarna förväntar sig ett formellt språkbruk.
När lärarna ger respons på studenternas texter lämnar de ofta synpunkter på stil och ordval. Mer sällan kommenteras texterna utifrån struktur, syfte och genre.
– Vikten av att tänka på mottagaren brukar betonas i många sammanhang, men jag slogs av att det perspektivet var väldigt frånvarande i de här texterna, säger Ann Blückert.
En förklaring kan vara att varken lärare eller studenter är vana vid att tänka på texter utifrån sammanhang och mottagare. Istället anlägger de ett snävt perspektiv där den juridiska utläggningen betonas.
Det är bara vid enstaka tillfällen under utbildningen som studenterna får en uttalad uppgift att skriva en juridisk text där mottagaren saknar juridiska förkunskaper.
– Men i utbildningssammanhang blir det ändå lite konstlat. Det går inte att komma ifrån att studenterna framförallt skriver för läraren. Det är ju läraren som ska bedöma och poängsätta texten, säger Ann Blückert.
Ett problem i sammanhanget kan vara att lärarna saknar de redskap som behövs för att analysera en text. Språkforskaren berättar att en student som skrev ”viljan med besittningsöverlåtelsen” fick kommentaren att det var talspråk – eftersom besittning inte överlåts.
– Men det handlar snarare om ett fackuttryck som inte är rätt. Eftersom lärare i vissa fall saknar redskap för att analysera text tar de till begreppet talspråk när de menar att något är fel eller slarvigt.
Ann Blückert efterlyser ett mer analytiskt perspektiv på språkanvändningen. Det skulle ge skribenterna en större säkerhet så att de lättare kan anpassa texten utifrån sammanhanget.
– För att bryta ny mark krävs att man är en språkligt stark individ. Istället för att skaffa sig en egen analytisk blick för vilken typ av text som är lämplig vid ett givet tillfälle, tar många jurister efter varandra.
Samtidigt tror Ann Blückert att det är en språklig förändring på gång i den juridiska världen. Till exempel har både Domstolsverket och Åklagarmyndigheten inlett ett stort arbete som ska uppmuntra de anställda att skriva enklare och mer begripligt.
– Bakom arbetet ligger en medvetenhet om att ett svårtillgängligt språk ökar på människors känsla av främlingskap inför rättsväsendet, säger Ann Blückert.
Bild: Bertil Ericson / Scanpix
