Den tyska delstaten Niedersachsens lag om offentlig upphandling innehåller bestämmelser om att byggentreprenadavtal endast får slutas med företag som skriftligen åtagit sig att minst betala sina arbetstagare samma lön som gäller enligt det kollektivavtal som tillämpas. Anbudsgivaren måste dessutom åta sig att ålägga underentreprenörer denna skyldighet och också övervaka att underentreprenören fullgör skyldigheten. För brott mot reglerna utgår vite.
Ett bolag genomförde byggarbeten på en kriminalvårdsanstalt i delstaten Niedersachsen. Bolaget betalade de anställda den lön som gällde enligt kollektivavtalet. Det visade sig dock att ett polsk företag som bolaget anlitat som underentreprenör endast betalade knappt hälften av den minimilön som föreskrivit i kollektivavtalet. Entreprenadavtalet hävdes efter att förundersökning inletts. Bolagets konkursförvaltare och delstaten Niedersachsen kunde inte enas om huruvida bolaget var skyldigt att utge ett vite på 85 000 euro (en viss procent av kontraktssumman) på grund av åsidosättandet av löneåtagandet varför målet anhängiggjordes vid en delstatlig appellationsdomstol.
Domstolen var osäker på om vitesbestämmelsen över huvud var laglig och begärde därför ett förhandsavgörande från EG-domstolen angående frågan om friheten att tillhandahålla tjänster utgör ett hinder för att en anbudsgivare genom lag åläggs arr förbinda sig att betala sina arbetstagare minst den lön som föreskrivs i det tillämpliga kollektivavtalet.
EG-domstolen slår fast att den tyska delstatens bestämmelser är oförenliga med EG-rätten eftersom den lön som föreskrivs i byggavtalet har inte fastställs på något av de sätt som föreskrivs i utstationeringsdirektivet. Det aktuella kollektivavtalet har nämligen inte förklarats ha allmän giltighet. Detta trots att Tyskland egentligen har ett system för att kollektivavtal ska förklaras ha allmän giltighet. Byggavtalet är dessutom endast bindande inom en del av byggsektorn på grund av att den endast är tillämplig på offentlig upphandling och inte har förklarats äga allmän giltighet.
EG-domstolen anför att delstatens lagstiftning strider mot de bestämmelser i gemenskapsdirektivet om utstationering av arbetstagare enligt vilka medlemsstater har rätt att ålägga företag som är etablerade i andra medlemsstater att tillämpa en minimilön i samband med tillhandahållande av tjänster över gränserna.
Domstolen konstaterar också att denna tolkning av utstationeringsdirektivet bekräftas av principen om friheten att tillhandahålla tjänster. Den inskränkning mot denna frihet som det tillämpliga kollektivavtalet innebär inte kan motiveras av målet att skydda arbetstagarna. Detta eftersom det inte är visat att det skydd som en sådan lön skulle innebära endast behöva för en arbetstagare inom byggsektorn när denne arbetar inom ramen för en offentlig upphandling och inte inom ramen för en privat upphandling. Kollektivavtalets lön överskrider för övrigt den minimilön som gäller enligt den tyska lagen om utstationering av arbetstagare.
