Tyck om ditt folk. Notera att jag inte skriver ”bry dig om ditt folk”. Det bör du naturligtvis också göra, men det är inte det jag syftar på i detta avsnitt. Jag har stött på åtskilliga ledare som inte tycker särskilt mycket om de flesta av sina medarbetare, och som dessutom ibland visar detta för såväl medarbetarna själva som för sin egen chef. Synen på människorna ger intryck av att vara lånad från Sartre: ”L´enfer, cést les autres.”
Beträffande medarbetarna är det kanske lika så gott att vara öppen med känslorna för medarbetarna kommer hur som helst att uppfatta dem. Många gånger försöker chefen dölja sin brist på uppskattning, sitt ogillande och sitt förakt inför medarbetaren och kör istället en romersk gladiatorvariant (tummen upp eller ner) inför ledningen. Jag har sett chefer vars relation till medarbetarna dominerats av ömsesidig avsky, fruktan och förakt i olika kombinationer och resultatet har blivit därefter. Du kan inte leda en grupp människor som du inte på det hela taget uppskattar, tycker om och respekterar! Känner du så inför dina medarbetare har du två möjligheter. Antingen ser du till att systematiskt leta efter och fokusera på de goda sidorna hos dina medarbetare tills du känner att du verkligen kan beundra och vara stolt över dem – vilket naturligtvis inte är samma sak som att du alltid kommer att tycka om allt alla gör i alla lägen, perfekta medarbetare lär du aldrig finna – eller så lämnar du ditt uppdrag.
Ju större andel av dina medarbetare som du finner undermåliga, desto större sannolikhet att problemet i verkligheten ligger hos dig själv och i dina orealistiska förväntningar. Och desto mindre mening med att söka dig en ny grupp medarbetare – du kommer sannolikt att finna dem lika hopplösa. Här har jag förresten en fråga du som plågas av undermåliga medarbetare kan ställa till dig själv: Hur kommer det sig att jag har de människor omkring mig som jag har?
”Medmänsklighet måste verkställas” säger Kristina Lugn. Men vad innebär det att tycka om sina medarbetare, och hur gör man? Detta kan tyckas vara en märklig fråga, det vet väl alla? Mitt svar är att förvånansvärt många inte alls vet hur man gör i praktiken för att en annan människa ska känna ens kärlek, och då är den inte mycket värd. Jag har tidigare på denna hemsida, med stöd i Jesper Juuls tankar, tagit upp frågan om hur man älskar ett barn på ett vis som är bra för barnet och upprepar resonemanget nedan för att sedan ta upp tankegången i förhållande till medarbetarna på arbetsplatsen.
Du älskar ditt barn, säger du? Så bra då. Men vet barnet det, förstår barnet det, känner barnet det, upplever barnet det? Annars har din kärlek inget värde för barnet. Så, hur älskar man ett barn så att det känner sig älskat? De viktigaste begreppen att känna till i sammanhanget är likvärdighet, integritet, självkänsla, personligt ansvar och autenticitet. Dessa gemensamma värden är det viktigaste för våra liv tillsammans, för hur vi är mot varandra, och de styr vad och hur vi gör och inte gör i vår familj. Om jag behandlar barnet likvärdigt (dess tankar, känslor, önskningar och behov är lika viktiga och lika berättigade som mina egna), respekterar barnets integritet, stöttar barnets personliga ansvarstagande och utvecklingen av dess självkänsla och dessutom själv är äkta och autentisk i vår relation, då älskar jag barnet på ett sätt som är bra för det, och som barnet upplever som kärleksfullt. Att älska ett barn innebär att man möter och bemöter barnet på detta vis, med dessa värden.
Pröva nu att översätta detta resonemang till dina relationer på arbetsplatsen. Tänker du som jag så upptäcker du att resonemanget står sig bra som en grund för de allra flesta relationer. Jag har själv haft god hjälp av Jesper Juuls syn på familjerelationer inom i stort sett alla mina relationer – barn, vänner, släkt, medarbetare, patienter och övriga medmänniskor. Juul skriver alltså inte explicit om ledarskap i organisationer utan om ledarskap i familjen och om grunden för närande relationer människor emellan, oavsett formella positioner, och det är just det som är det fina. Vi människor behöver ungefär samma saker av varandra för att må bra i våra relationer oavsett relationens yttre ram och våra mer eller mindre tillfälliga roller. Om du inte redan hanterar relationer på ett för alla inblandade givande sätt kan jag varmt rekommendera att du läser någon av hans böcker.
Patienter inom psykiatrin tycker inte om att vara ”patienter” och behandlas som sådana. Patienten vill inte vara objekt för mina åtgärder och metoder utan istället vara ett likvärdigt och delaktigt subjekt i våra gemensamma ansträngningar. Modern psykoterapiforskning visar att relationen mellan patient och terapeut spelar större roll för resultatet än vilken metod man använder. Idag frågar man hellre vad som kännetecknar en god psykoterapeut än vad som är den bästa ”metoden”. Detsamma gäller med all säkerhet också chefer som alltså hellre bör fråga sig hur en bra chef ska vara som människa än vilken ledarskapsmetod han ska välja (förslagsvis ingen alls)!
Det enda som skiljer ”mycket lyckliga personer” från normallyckliga personer är förekomsten av ”rika och tillfredsställande sociala relationer” (Ed Diener och Martin Seligman). Hur vi kommunicerar med andra bestämmer i slutänden vår livskvalitet. Hur ens liv och relationer ser ut är sällan en slump. Tvärtom är det så enkelt (eller svårt) att det finns ett antal beteenden och egenskaper som gynnar goda relationer. Våra relationers kvalitet är resultatet av ett antal väl definierbara personliga egenskaper och beteenden.
Vill man komma överens med sin nästa lönar det sig att satsa på att utveckla sådant som vänlighet, intresse, öppenhet, ärlighet, respekt, omtanke, empati, sympati, tålamod, jämnmod, reflektion, impulskontroll, humörkontroll, beslutsamhet, personligt ansvarstagande, tolerans, osjälviskhet och förmåga att engagera och binda sig, att ge av sig själv till en annan. Du kan få dina relationer till dina underordnade hyggligt friktionsfria med mindre, men de kommer inte att ge dig särskilt mycket tillbaka så relationerna kommer inte att bli genuint närande för dig. Du kommer alltså inte att få just det som vi människor har våra relationer till, det vi djupast sett behöver för att trivas och må bra.
Några mindre effektiva egenskaper och beteenden är brist på allt det föregående, självupptagenhet, kontrollbehov, retlighet, impulsivitet, hetsighet, oförutsägbarhet och misstänksamhet. Graden av självcentrering och narcissism synes mig för övrigt ofta vara den viktigaste faktorn för hur pass bra liv en människa får.
Ibland tänker jag att världens svåraste arbete måste vara att vara familjerådgivare. Det kommer inte så sällan in par i miserabelt skick, där huvudanledningen till detta är att en eller båda kontrahenterna saknar det mesta av det som fordras för att skapa och underhålla goda relationer och istället håller sig med en rad egenskaper och beteenden enligt alternativ två ovan. Och så förväntar de sig att den stackars terapeuten ska kunna lösa upp problemen och ge dem en varm och närande relation med hjälp av någon sorts metod och teknik för hur man ”samarbetar” och ”kommunicerar”! När sanningen är att man får skörda vad man sår, och att det – i dessa fall – handlar om ett långvarigt och mödosamt arbete för att göra sig själv till en bättre människa.
Om vi vill ha goda relationer ligger det en fara i att tycka att andra “får ta mig som jag är” – kanske är det ingen som vill det, eller så blir förhållandet vederbörligen miserabelt. Om vi vill ha goda relationer måste vi medvetet odla de goda egenskaperna och tämja de dåliga. Om vi vill ha goda relationer bör vi välja våra vänner och partners utifrån samma tänkande. Populära synsätt i vår kultur är att alla sätt att vara på, och alla kombinationer av kontrahenter, går lika bra; det handlar bara om relationsteknik. Huvudsaken är att förhållandet håller och att man inte skiljer sig. Ett alternativt perspektiv, för dagen mindre förfäktat, är att relationernas kvalitet snarare beror av individernas individuella kvaliteter. Man kan inte vara och bete sig hur som helst och tro att man ändå ska få lyckliga förhållanden. Det räcker inte att jämka på ytan, inte ens i terapi. Vi vill inte bara hålla ihop – våra förhållanden ska ge oss något.
”Det är en av de vackraste kompensationerna här i livet att ingen uppriktigt kan försöka hjälpa någon annan utan att hjälpa sig själv.” (Ralph Waldo Emerson). ”Rabbi Bunam hade nycklarna till alla himlar. Och varför inte? Åt den människa som inte tänker på sig själv ger man gärna alla nycklar.” (Martin Buber). Vad sker existentiellt i mötet mellan två människor? Buber beskrev relationen som bestående av tre delar – jag, du och relationen emellan oss, det ”mellanmänskliga”. Vi behöver tänka i tre delar, inte två. Vi skapar en gemensam verklighet mellan oss. Dialogen är i varje situation närvarande som möjlighet, och den blir verklighet då och då. Tillfällen kan förspillas eller tas tillvara. Vi kan ha en äkta eller falsk dialog med den andre, vilket är samma sak som att ha ett äkta eller falskt möte. Om vi bara låtsas får vi själva betala priset – ingen relation och ingen växt. Detta tangerar Buddhas och Kay Pollacks tankar om att vi kan lära oss något av varje människa vi möter, om vi bara möter henne med ödmjukhet och intresse. ”Varje människa är instängd i ett fängelse – med öppen dörr! Rädslan att inte bli accepterad av andra håller en kvar. Vägen ut ur fängelset är kommunikation.” (John Powell). Vi kan hamna i en ond cirkel.
Dålig kommunikation medför att vi inte har några riktiga möten, inga riktiga relationer och ingen riktig vänskap eller kärlek. Alla relationer blir därmed tomma och meningslösa. Ingen självkännedom eller växt är möjlig. Man blir ensam, lever inte, livet blir tråkigt och man söker ”kickar” som ersättning. Någon som möjligen känner igen en del av våra olyckliga och utagerande tonåringar på sta´n i detta?
Du kan få dina underordnade att hålla käft och lyda utan att bry dig om dem eller ge dem något av det de behöver, men vill du vara en sådan människa och är du villig att betala priset?
Satsa alltså på goda och äkta relationer. Inse att din chefsposition bara är en roll, en social konstruktion. Bortom era tillfälliga roller är ni alla människor i samma båt, om än för tillfället på olika platser i båten, lika mycket värda, med samma grundläggande mänskliga behov och rättigheter.
Här kommer avslutningsvis fyra enkla tankar från mina Powerpointbilder om vad du själv kan göra för att bemöta andra på ett fungerande och t o m ömsesidigt berikande sätt.
• Den stora hemligheten är löjligt enkel, egentligen… försök med litet vanlig enkel vänlighet!
• För att hamna i rätt utgångsläge… har du prövat med att försöka TYCKA OM den andre? ”Ingen professor kan mäta sig med en glad amatör, en som älskar”(Edward Said). ”Jag tycker inte om musik – jag älskar den” (Hanson de Wolfe United).
• Svårt med empatin? Vilken otrolig tur jag har, för det kunde ju ha varit … jag själv! Empati i praktisk handling är att fråga sig: Vad behöver denna människa just nu, och hur kan jag ge henne det?
• Förresten, en sak till… ha litet… KUL!
Michael Rangne
michael.rangne@telia.com
