KRÖNIKA – av Mårten Schultz, professor i civilrätt vid Stockholms universitet
Ett gammalt försök till juridikhumor är detta. Två domare i Högsta domstolen står och samtalar i ett arbetsrum när en person kommer inspringande från gatan. Besökaren skriker till en av domarna: ”Din förbannade hund bet mig! Om du inte omedelbart ersätter mig med 5 000 kronor, kommer jag att stämma dig!” Domaren står tyst ett tag, grunnar på uppmaningen, innan hon tar fram plånboken och sträcker över 5 000 kronor. Besökaren lämnar. Tystnad uppstår. Efter en stund säger den andra domaren: ”Men… du har ju ingen hund?” Domaren som just betalat harklar sig. ”Nej. Men det vet ju fan inte hur tingsrätten skulle döma.”
Som skämt betraktat är det inte så lyckat, kanske. Men skämt som detta kan ha andra poänger än humorns. De kan ge uttryck för attityder och fördomar. Och detta skämt uttrycker något. Ett misstroende. Man kan inte lita på domstolarna. Undersökningarna talar i och för sig ett annat språk.
Förtroendeundersökningar (till exempel den så kallade SOM-undersökningen vid Göteborgs universitet) brukar visa att rättsväsendet, inklusive domstolarna, åtnjuter ett förhållandevis högt förtroende bland medborgarna. Att detta förtroende kan betraktas som välgrundat stöds av internationella undersökningar, som till exempel The World Justice Project, vilka brukar placera Sverige som rättsstat i internationell toppklass. Så långt undersökningarna.
Men undersökningar ger inte hela bilden. Tag händelser som till exempel fallet Thomas Quick. Eller, innan det, Joy Rahman. Två fall där rättsväsendet har fått krypa till korset, då det har visat sig att tidigare fällande domar inte längre anses hållbara.
Eller än värre, tag fall som Styckmordsmålet eller Billy Butt. Där finns det fällande domar som inte upphävts men som i breda lager uppfattas som ohållbara.
I diskussioner kring sådana fall finns det sällan något förtroende för rättsstaten. Tvärtom hörs i dessa sammanhang snarast ett kompakt misstroende: Hur kunde det gå så fel? Det där är en fråga som varje rättsstat konfronteras med varje gång den blinda rättvisan visat sig alltför blind. En viktig fråga.
Men i skärningspunkten mellan undersökningarna och de uppmärksammade misslyckandena finns en annan fråga, som inte ställs lika ofta. Hur kan förtroendet för rättsstaten bestå trots de allvarliga brister som exponerats? En tolkning, möjligen naivt hoppfull, är att människor inser att det perfekta juridiska systemet inte är möjligt.
Alla rättssystem har sina brister. Anledningen till det är att rättssystemet är byggt inte bara på regler utan också på de människor som har att hantera dessa regler. Och människor gör fel och tar miste, ibland. Insikten om detta gör att förtroendet för rättsväsendet kan förbli högt, trots dess brister.
I en sådan tolkning uttrycks människors missnöje med rättssystemets brister på andra sätt än genom en förtroendekollaps. Det ställs krav på nya kontrollmekanismer, eller på utredningar om hur kontrollerna kan stärkas. Eller så tar man till humorn. ”Det vet ju fan inte hur tingsrätten skulle döma!” Det vet man kanske inte. Men man vet att tingsrätten gör så gott den kan. Och att i de allra flesta fall är det tillräckligt.
Mårten Schultz krönika är också publicerad i senaste utgåvan av Dagens Juridiks systertidning Legally Business
