Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Trots lagen så har Socialstyrelsen inte presenterat någon haveriutredning om mördade kvinnor”

Debatt
Publicerad: 2012-11-21 15:48

DEBATT – av Angela Beausang, ordförande ROKS och Magnus Lindgren, generalsekreterare Tryggare Sverige

 

För snart ett år sedan höll statsminister Fredrik Reinfeldt sitt traditionsenliga jultal där han ägnade en stor del åt situationen för kvinnor som utsatts för våld i nära relationer. Sedan dess har cirka 16 kvinnor dödats av en nuvarande eller före detta pojkvän, make eller sambo. Tyvärr är detta inte unikt. Mönstret ser likadant ut år efter år.

Vad har då gjorts för att komma till rätta med detta allvarliga folkhälsoproblem? Svaret är att det har genomförts en rad åtgärder och reformer i syfte att förbättra möjligheter till hjälp, stöd och skydd för de kvinnor som utsätts.

De senaste till synes handlingskraftiga insatserna handlar om inrättandet av haveriutredningar vid dödligt våld, införandet av möjlighet till elektronisk övervakning av personer med kontaktförbud samt tillsättandet av en nationell samordnare mot våld i nära relation. Hur har då dessa insatser slagit ut i praktiken?

Haveriutredningar: Sedan årsskiftet ska Socialstyrelsen göra en så kallad dödsfallsutredning när en kvinna dödas av en man som hon har eller har haft en nära relation till. Syftet är att kartlägga och reda ut hur olika aktörer har agerat och därmed lära av eventuella misstag.

Bakgrunden är att det nästan alltid finns varningssignaler som föregått det inträffade. Det kan handla om grannar, vänner, släktingar, men ofta även polis och socialtjänst, som har känt till vad som pågått, men som inte lyckats (eller förmått) att förhindra det inträffade.

Vi var många som välkomnade detta initiativ och som satte stora förhoppningar till att polis, socialtjänst och andra myndigheter skulle börja lära av begångna misstag och på det sättet utveckla sitt arbete vid brott i nära relation.

Så här knappt ett år efter att lagen trädde i kraft kan vi emellertid konstatera att Socialstyrelsen ännu inte har presenterat någon dödsfallsutredning. Istället för att som vid till exempel en flygplanskrasch genomföra och redovisa en haveriutredning och där klara ut vad som eventuellt gått fel kommer Socialstyrelsen att publicera en rapport vartannat år med slutsatser från utredningsverksamheten. Rapporten kommer dessutom att utformas på sådant sätt att den inte ger upphov till förmodan om skuld eller ansvar i samband med ett dödsfall – vi kommer alltså inte att få veta vad som gick fel.

Elektronisk övervakning: Den 1 oktober 2011 ersattes lagen om besöksförbud med en ny lag, lagen om kontaktförbud. Ett kontaktförbud får meddelas om det på grund av särskilda omständigheter finns risk för att den mot vilken förbudet avses gälla kommer att begå brott mot, förfölja eller på annat sätt allvarligt trakassera den som förbudet avses skydda.

Ändringarna innebär bland annat att en elektronisk fotboja utrustad med GPS kan sättas på den som dömts till ett kontaktförbud för att kontrollera att lagen efterlevs. Men sedan lagen infördes har inte en enda person tvingats bära fotboja. Anledningen är att Rikspolisstyrelsen har misslyckats med upphandlingen av fotbojor. Enligt Rikspolisstyrelsen kommer fotbojorna att finnas i verksamheten tidigast i april 2013, det vill säga mer än ett och ett halvt år efter att den nya lagen trädde i kraft.

Det är förstås helt oacceptabelt att det har dragit ut på tiden. Om möjligheten till elektronisk övervakning av kontaktförbudet hade funnits i praktiken, så som lagstiftaren avsett, hade kanske någon av de kvinnor som dödats under året levt i dag.

Nationell samordnare: För drygt ett halvår sedan tillsatte regeringen en nationell samordnare mot våld i nära relationer. Samordnaren ska samla och stödja berörda myndigheter, kommuner, landsting och organisationer för att öka effektiviteten, kvaliteten och långsiktigheten i arbetet mot våld i nära relationer. Av direktiven framgår att särskilt fokus ska läggas på rättsväsendet.

Samordnaren heter Carin Götblad och är före detta länspolismästare i Stockholm. Under sin tid i Stockholm genomförde Götblad en rad innovativa åtgärder, som till exempel inrättandet av lokala poliskontor samt införandet av djurpoliser, ungdomsråd och polisvolontärer.

De frågor som vi nu diskuterar hamnade emellertid i skymundan och blev aldrig riktigt prioriterade, vilket bland annat framgår av en kartläggning från Stiftelsen Tryggare Sverige och Rikspolisstyrelsens egen statistik. Även många poliser, kvinno- och brottsofferjourer samt, inte minst, brottsdrabbade kan vittna om de problem som funnits i Stockholm inom detta område.

Att utse Carin Götblad till nationell samordnare för just frågor om våld i nära relationer kom därför som en stor överraskning för många. Man kan också ifrågasätta varför regeringen inte har knutit samordningsuppdraget till Brottsoffermyndigheten eller Nationellt Centrum för Kvinnofrid, vilket på många sätt hade varit naturligt. Vi kommer dock göra allt vi kan för att stödja den nationella samordnaren i hennes viktiga arbete.

En politik utan reellt innehåll: De senaste årens erfarenheter visar att det finns en stor fara att uppmärksamheten på mäns våld i nära relationer blir till retorik utan reellt innehåll. Dessa frågor har under de gångna decennierna fått ett stort symboliskt värde i rättssystemet och i den kriminalpolitiska debatten.

Detta leder inte nödvändigtvis till att förhållandena förbättras. Det kan tvärtom leda till ytterligare frustration hos de som utsätts för brott då det i konkreta situationer visar sig finnas ett glapp mellan vad samhället säger sig vilja göra och vad man faktiskt gör. Dessutom kan det medföra att tilliten till samhället försvagas eftersom de drabbade upplever att de inte får den hjälp och det stöd som de hört talas om så mycket.

Om vi vill att kvinnor som utsätts för mäns våld ska polisanmäla och söka stöd måste samhället visa att det tar deras rädsla på allvar. Brott mot kvinnor måste få konsekvenser. I år har vi sett alltför många exempel där kvinnan gjort allt ”rätt”; polisanmält, sökt skydd och kontaktförbud. Trots det har samhällets skyddsnät brustit och kvinnan har dödats.

Vad bör då göras för att på allvar förbättra arbetet mot mäns våld i nära relationer? Förutom att säkerställa att lagstiftningen tillämpas i praktiken, har vi följande krav:

  • att polisen genomför strukturerade hot- och riskbedömningar (inklusive barnkonsekvensanalyser) vid samtliga anmälningar som rör våld i nära relationer och vid alla ansökningar om kontaktförbud,
  • att åklagarna tar överträdelser av kontaktförbud på allvar,
  • att domstolarna förordnar målsägandebiträde vid alla vålds- och sexualbrott,
  • att kommunerna tar ansvar för att alla som utsätts för våld får hjälp och stöd (inklusive att det finns kommunala skyddade boenden),
  • att den personal som möter de som utsatts för våld har rätt kompetens och att kompetensen finns samlad och är lättillgänglig.

 Det är nu dags att gå från ord till handling!

Stefan Wahlberg
stefan.wahlberg@blendow.se

Dela sidan:
Skriv ut: