I februari förra året häktades en man av Hässleholms tingsrätt och placerades på häktet i Kristianstad.
När mannen kom till häktet gjordes en så kallad suicidscreening i syfte att ta reda på om han befann sig i riskzonen för självmord.
Kriminalvården ansåg dock inte att det fanns några särskilda riskfaktorer i mannens fall och det fattades därför inget beslut om tillsyn.
Ungefär en månad efter häktningen fick mannen veta att han också misstänktes för ett annat, allvarligare brott än det han först häktats för. Häktet fick dock inte denna information.
Knappt tre månader senare hittades mannen död i sitt rum på häktet. Han hade begått självmord med hjälp av bland annat en plastpåse och ett snöre som används i intagnas byxor.
En lex Maria-anmälning gjordes till Inspektionen för vård och omsorg, IVO, som utredde händelsen. I slutet av förra året var utredningen klar och IVO ansåg då inte att det fanns anledning att rikta någon kritik mot häktet.
Kriminalvården åtalsanmälde också händelsen men i mars i år beslutade åklagarmyndigheten att lägga ner förundersökningen.
Händelsen utreddes dessutom internt av Kriminalvårdens personalansvarsnämnd. Nämnden kom dock fram till att ingen i personalen vid häktet hade begått något fel som borde leda till disciplinpåföljd.
Mannens anhöriga ansåg dock att häktet gjort sig skyldiga till fel eller försummelse vid myndighetsutövning och att ansvariga tjänstemän hade begått tjänstefel – dels genom att inte beordra tillsyn över mannen och dels genom att de inte sett till att mannen inte hade tillgång till en plastpåse i sitt rum.
De anhöriga begärde därför skadestånd av staten med 25 000 kronor för kostnaderna för begravning.
Justitiekanslern konstaterar nu att Högsta domstolen tidigare slagit fast att Kriminalvården måste gjort sig skyldig till fel eller försummelse som utgör grund för skadestånd och att det måste finnas ett orsakssamband mellan felet och dödfallet för att myndigheten ska anses ansvarig efter att en person i häkte begått självmord.
Dessutom måste, eller borde, Kriminalvården ha vetat att det fanns en ”verklig och omedelbar risk” att den intagne skulle försöka skada sig själv och trots det inte vidtagit de åtgärder som rimligen kunde förväntas för att förhindra att så skedde, enligt JK.
JK konstaterar att det faktum att mannen hade tillgång till snöret som han använde vid självmordet innebär att häktet ”agerat försumligt” enligt skadeståndslagen. Dessutom finns ett orsakssamband mellan denna försummelse och självmordet.
Men JK anser inte att Kriminalvården insett, eller borde ha insett, att det fanns en verklig och omedelbar risk för att mannen skulle skada sig själv.
Dessutom påpekar JK att både IVO och åklagarmyndigheten avslutat sina utredningar utan att rikta någon kritik mot häktet eller att väcka åtal för tjänstefel. Inte heller Kriminalvårdens personalansvarsnämnd ansåg att några ytterligare åtgärder behövdes vidtas, påpekas i beslutet.
JK anser därför inte att staten kan anses vara skadeståndsskyldig varken enligt skadeståndslagen eller enligt Europakonventionen om mänskliga rättigheter och avslår följaktligen anspråket från mannens anhöriga.
Foto: Tomas Onebrog / SvD / TT
