Den då 17-årig pojken häktades hösten 2011 misstänkt för våldtäkt och försök till våldtäkt. Han frikändes cirka ett och ett halvt år senare efter flera domstolsprövningar.
När han först häktades tillbringade han drygt tre veckor i häkte. Under den tiden ska han ha mått allt sämre psykiskt. Kommunen tillsammans med åklagaren bestämde därför att han skulle erbjudas att få flytta till ett så kallat HVB-hem under tiden fram till rättegången.
17-åringen tillbringade därefter en knapp månad i HVB-hemmet innan den första rättegången mot honom hölls.
Han har nu begärt skadestånd på 200 000 kronor från staten för utgifter och lidande.
Justitiekanslern bedömer att 17-åringen bör få ersättning för tiden då han var frihetsberövad och befann sig i häkte.
JK anser också att han bör få ersättning för tiden som han spenderade på HVB-hemmet – bland annat eftersom han var föremål för omfattande restriktioner. Till exempel ska han inte ha fått använda telefon eller internet under tiden i hemmet och han ska bara ha fått gå ut tillsammans med personal eller socialtjänst.
JK påpekar dock att skadestånd brukar utgå med betydligt lägre belopp än det som 17-åringen har begärt:
”Den ersättning för lidande som X har begärt överstiger högst väsentligt vad som normalt utgår vid frihetsinskränkningar av motsvarande längd.”
17-åringen motiverar det höga skadestånd som han han har begärt för lidande med att han har drabbats av psykiska problem. Brottsmisstankarna mot honom, frihetsberövandet och domstolsprocesserna har lett till att han har pekats ut både i skolan och på internet. Eftersom han tvingades avstå från undervisning under en termin ledde det till att han gick ut skolan ett år senare än sina jämnåriga kamrater.
JK anser dock att skadestånd inte kan utgå på grund av att 17-åringens psykiska hälsa försämrats under tiden efter frihetsberövandet. Skadestånd hade kunnat vara aktuellt om hans hälsa försämrats under tiden han var häktad, eftersom frihetsberövandet då hade kunnat betraktas som ”extra kvalfyllt”.
Han får inte heller någon extra ersättning för att hans skolgång blivit ett år försenad. Igen pekar JK på att detta inte är direkt kopplat till frihetsberövandet.
JK skriver:
”När det gäller ideella skador ersätts sådana i den mån de är hänförliga till ett lidande i samband med själva frihetsberövandet. Det finns dock inte stöd för att enligt frihetsberövandelagens bestämmelser ersätta ett lidande som ligger i tiden efter att frihetsberövandet har upphört. Så får anses vara fallet när det gäller försenade studier.”
När det kommer till de utgifter som 17-åringen har begärt ersättning för gäller det främst en film från hans mobiltelefon. Filmen ska ha raderats samma kväll som åtalet gäller och polisen ska förgäves ha försökt att återskapa filmen.
Filmen visade sig dock ha stor betydelse för utgången i fallet.
17-åringen hade fällts i både tingsrätten och hovrätten. Därefter fick han tillbaka mobiltelefonen, som fram till dess varit beslagtagen. Han gav då ett privat företag i uppdrag att återskapa filmen, vilket lyckades.
Han överklagade hovrättens dom till Högsta domstolen och åberopade den återskapade filmen som ny bevisning.
Högsta domstolen beslutade att fallet borde prövas på nytt av hovrätten. Efter att fallet återigen prövats frikändes 17-åringen från misstankarna.
17-åringen har begärt ersättning med sammanlagt 200 000 kronor från JK – varav 20 960 kronor för utgifter och 179 040 kronor för lidande. Han har dessutom begärt ersättning för ombudskostnader med 6 210 kronor.
17-åringen har bland annat begärt att kostnaden för återskapningen av filmen, som alltså gjordes av ett privat bolag på hans begäran, ska ersättas. JK anser dock inte att det finns något lagstöd för att bevilja ersättning för denna kostnad enligt frihetsberövandelagen. Inte heller kan 17-åringen få skadestånd för att polisen hade misslyckats med att återskapa filmen.
JK skriver:
”Som ersättningsgilla utgifter enligt 7 § frihetsberövandelagen anses vissa kostnader som har uppkommit i samband med frihetsberövandet. Det rör sig i princip om sådana kostnader som typiskt sett kan bli följden av frihetsberövandet, exempelvis kostnader för resor till eller från den aktuella kriminalvårdsanstalten (se prop. 1974:97 s.71). Rätten till ersättning för utgifter är mer begränsad än möjligheterna att få ersättning för ren förmögenhetsskada enligt reglerna i 3 kap. 2 § skadeståndslagen om statens allmänna skadeståndsansvar (se prop. 1997/98:105 s. 21 f). Det saknas således utrymme att med stöd av frihetsberövandelagen tillerkänna X ersättning för aktuella utredningskostnader.”
”Utredningen ger inte heller underlag för bedömningen att staten, genom fel eller försummelse hos Polisen, skulle ha ådragit sig skadeståndsskyldighet mot X. X anspråk på ersättning för utgifter kan därför inte heller bifallas enligt skadeståndslagens bestämmelser.”
17-åringen får därför bara ersättning för frihetsberövandet med en betydligt lägre summa än den han begärt. JK beviljar 44 000 kronor i skadestånd. Han får också ersättning för ombudskostnader.
Foto: TT
