Målet handlade om åtal mot en man för grov kvinnofridskränkning, olaga frihetsberövande och försök till utpressning. Mannen dömdes i mars till tre månaders fängelse för försök till utpressning och misshandel men friades på åtalspunkterna för grov kvinnofridskränkning och olaga frihetsberövande.
Efter huvudförhandlingen gav mannens försvarsadvokat in en kostnadsräkning för 95,3 timmars arbete à 1 276 kr per timme plus moms – det vill säga ersättning enligt gällande norm.
Åklagaren i målet hade dock självmant inkommit med ett särskilt yttrande till tingsrätten där hon hävdade att advokaten hade visat ”påtaglig oskicklighet” och att det antal timmar som han begärt ersättning för ”framstår som orimligt”.
Tingsrätten konstaterar att timersättningen för offentliga försvarare får avvika från timkostnadsnormen ”om den skicklighet och den omsorg som uppdraget utförts med eller andra omständigheter av betydelse ger anledning till det”.
Tingsrätten ägnar tio sidor av domen åt att kritisera advokatens sätt att sköta sitt uppdrag på. Tingsrätten skriver:
”A (advokaten) har vid utförandet av uppdraget i denna rättegång visat så anmärkningsvärd oskicklighet och sådan vårdslöshet att det finns skäl att bestämma ersättningen till väsentligt lägre ersättning per timme än gällande timkostnadsnorm.”
Tingsrättens redovisar därefter – på punkt efter punkt – sin uppfattning om allt från advokatens uppträdande i rättssalen till hans sätt att sköta de rent juridiska angelägenheterna för sin klient på.
Tingsrätten skriver:
”A har genom oskicklighet orsakat att bevisning till T:s (den tilltalades) nackdel har lagts fram. Hans oskicklighet och vårdslöshet har vidare dels gett upphov till slöseri med det allmännas resurser, främst genom onödig tidsutdräkt, dels orsakat olägenheter för såväl målsägande och vittnen som för tilltalad. Huvudförhandlingen borde ha tagit maximalt två dagar i anspråk men kunde av skäl huvudsakligen hänförliga till A:s sätt att utföra uppdraget inte avslutas förrän efter fem dagars förhandling.”
Tingsrätten pekar därefter, rent generellt, på att det ibland förekommer att sådant som kan uppfattas som oskicklighet hos en försvarare i de flesta fall beror på en ”ursäktlig oförmåga hos denne att stå emot orimliga krav från en viljestark huvudman.”
Tingsrätten understryker dock att man anser att detta inte gäller den här gången:
”Det har framgått att så inte är fallet vad gäller A:s oskicklighet. Att A har skött försvaret efter eget huvud har framgått såväl av innehållet i hans skrifter som av hans uttalanden och åtgärder under huvudförhandlingen, bland annat under förhören.”
Tingsrätten redovisar därefter ett antal exempel som man lägger till grund för sitt beslut. Under rubrikerna ”oskicklighet” och ”obegriplig bevisföring” skriver tingsrätten:
”Efter det att åklagarens bevisning i form av förhör med målsäganden och vittnena V1 och V2 hade tagits upp, ansåg tingsrätten att misstankarna för de i åtalspunkterna 2 och 3 åtalade gärningarna var så svaga att det, med hänsyn till den tid som T hade varit frihetsberövad och till övriga omständigheter, inte fanns tillräckliga skäl att hålla honom frihetsberövad… Som emellertid också framgår under först nämnda rubrik, kantrade emellertid bevisläget på ett avgörande sätt till åklagarens fördel efter det att det av A åberopade förhöret med V3 (vittne 3) hade ägt rum. Den advokat som i likhet med A har läst vittnets utsaga i polisförhör, se aktbilaga 37, kan där se att vittnet kunde förväntas lämna uppgifter till förmån för åtalet.”
Tingsrätten fortsätter beträffande ett annat åberopat vittne:
”Åberopad bevisning i form av förhör bland annat med målsägandens pappa avvisades av tingsrätten (aktbilaga 39). Den tingsrättens bedömning torde framstå som självklar även för en ickejurist, i synnerhet mot den bakgrunden att T (den tilltalade) i sina förhör har bekräftat målsägandens uppgifter om föräldrarnas mycket negativa inställning till hennes förhållande med honom, i den mån de alls kände till förhållandet. Det är uppenbart att förhören inte hade varit till någon nytta för T.”
Tingsrätten framhåller också att en stor del av förhandlingen har gått åt till A:s ”återkommande utgjutelser” om hur felaktig han anser att såväl åklagarens som tingsrättens handläggning har varit.
Tingsrätten skriver:
”A har pratat på och vägrat åtlyda tillsägelse om att hålla tyst när han inte har fått ordet, till exempel under åklagarens förhör med T. Han har flera gånger krävt att hans missnöje ska dokumenteras på av honom angivet sätt genom anteckning i tingsrättens protokoll, detta även under löpande inspelning av förhör. Hans krav på sådan dokumentation har gällt åklagarens och tingsrättens handläggning och ordförandens sätt att leda förhandlingen.”
Tingsrätten angriper också advokatens sätt att leda sina förhör på:
”Den som tar del av förhören, kan konstatera att A ställer frågor om sådant vars relevans kan ifrågasättas, att han ställer svårförståeliga frågor till vittnen och att han under förhören klandrar vittnen för sådant de inte bör klandras för.”
Tingsrätten angriper även advokatens sätt att plädera:
”Den som tar del av A:s plädering, kan konstatera att den till största delen består av ett allmänt hållet påstående om att T är trovärdigare än målsäganden, en trovärdighetsbedömning som A i allt väsentligt tycks grunda på styrkan i T:s känslouttryck under förhandlingen. Vidare har A i sin plädering fört obegripliga resonemang… A har under sin plädering inte i någon del berört sådana, på juridik grundade resonemang som tingsrätten har funnit avgörande och till T:s fördel och han har inte alls uttalat sig i fråga om påföljd.”
Advokaten får också kritik för att han inte inställde sig till ett förhandlingstillfälle trots att han själv begärde att ett förhör skulle flyttas eftersom han skulle ”vabba”.
När det gäller ersättningen till advokaten skriver tingsrätten:
”Även med beaktande av det som åklagaren har anfört i den delen, gör tingsrätten bedömningen att det inte har framkommit något som ger tillräcklig anledning att ifrågasätta att A har lagt ned i stort sett det antal arbetstimmar som han gör gällande i kostnadsräkningen. Som har anförts ovan har tingsrätten dock funnit att den största delen av den nedlagda tiden har varit ett rent slöseri. Tingsrättens bestående intryck är att A har uppfattat det som ett självändamål att göra utredningen så omfattande som möjligt, utan att detta har varit till någon fördel för T och trots att det i vissa delar har varit till hans nackdel.”
Tingsrätten avslutar med en matematisk uträkning:
”Tingsrätten har ovan redogjort för sin bedömning att A inte ska tillerkännas ersättning med mer än 2/3 av timkostnadsnormen. Den delen av det av A orsakade tidsslöseriet som har beaktats genom den prutningen, ska han dock inte drabbas av igen genom att tingsrätten drar bort mer än 15 timmar av de begärda 95,3 timmarna… Av det ovan anförda följer att ersättningen för arbete exklusive mervärdesskatt ska beräknas enligt följande: (95,3-15)∙2/3∙1276=80,3∙851=68 335 kr.”
