På julafton år 2010 kallades polis till ett behandlingshem i södra Stockholm där en man hade blivit knivhuggen. Vittnen pekade ut en annan boende på hemmet som skyldig och polisen beslutade samma dag att inleda en förundersökning om försök till mord.
Samma dag beslutades också om att en så kallad personell husrannsakan skulle genomföras på en adress i Stockholm i syfte att eftersöka den person som hade pekats ut som gärningsman. Husrannsakan verkställdes av polisen och i lägenheten bodde en kvinna som var närvarande när husrannsakan genomfördes.
Den misstänkte befann sig dock inte i lägenheten.
Dagen efter händelsen gjorde kvinnan en polisanmälan om tjänstefel och ytterligare en dag senare beslutade en chefsåklagare att inte inleda någon förundersökning med motiveringen ”att den anmälda gärningen var att bedöma som ett ringa fall och att den därför inte var brottslig”.
Kvinnan vände sig därefter till den dåvarande Polismyndigheten i Stockholm och begärde skadestånd av staten med 200 000 kronor för personskada i form av psykiskt lidande och ideell skada.
Enligt kvinnan förelåg det inte synnerliga skäl för att utföra en husrannsakan i hennes bostad. I sin anmälan skriver hon att polisen ringde på hennes dörr men att hon inte öppnade eftersom polisen höll för titthålet. Efter en stund bankade någon på dörren och sa att det var från polisen. Hon öppnade då och möttes av fyra svartklädda män – varav en riktade en pistol mot henne.
Enligt kvinnan tvingades hon lämna lägenheten iklädd endast en morgonrock medan lägenheten genomsöktes. En av poliserna visade sin legitimation, men först sedan hon begärt det.
Rikspolisstyrelsen har avstyrkt att kvinnan ska få ersättning och skriver bland annat i ett yttrande till Justitiekanslern:
”Mot bakgrund av det som framkommit i ärendet anser Rikspolisstyrelsen att det kan ifrågasättas om förutsättningar för husrannsakan förelegat. Samtidigt bör i situationer som kräver skyndsamma ingripanden visst utrymme finnas för felbedömningar. Åklagaren synes också ha kommit fram till att fel begåtts i samband med husrannsakan men att dessa fel bedömts som ringa.”
RPS fortsätter i sitt yttrande.
”Rikspolisstyrelsen anser att fel och försummelse föreligger eftersom polismyndigheten utfört husrannsakan trots att förutsättningar för detta inte förelegat. Eftersom X (kvinnan) inte styrkt sin skada ska ersättning för personskada inte utges. Då polismyndighetens agerande inte inneburit att något brott begåtts ska ersättning för kränkning inte heller utgå.”
Justitiekansler Anna Skarhed konstaterar nu att husrannsakan genomfördes hos ”annan än den som var skäligen misstänkt för brott” och att det därför krävdes att det fanns ”synnerlig anledning anta att den eftersökte uppehöll sig där”.
JK skriver:
”Rekvisitet ’synnerlig anledning att anta’ ger uttryck för ett högt ställt beviskrav. Av förarbetsuttalanden och doktrin framgår att begreppet synnerlig anledning bör tolkas som att det ska finnas någon faktisk omständighet som påtagligt visar att man med fog kan förvänta sig att den eftersökte finns hos den där husrannsakan företas.”
Utredningen visar visserligen att det i polisens register fanns en uppgift om att den misstänkte mannen hade eller hade haft en så kallad c/o-adress hos kvinnan – uppgiften bör dock enligt utredningen ha varit minst tio år gammal, skriver JK i sitt beslut:
”Det får anses uppenbart att det därmed saknades förutsättningar att besluta om husrannsakan på den aktuella adressen. Beslutet om husrannsakan får anses ha varit så felaktigt att det grundar skadeståndsskyldighet för staten. Frågan är då om X har lidit någon ersättningsgill skada till följd av händelsen.”
Kvinnan åberopade ett intyg från sin dåvarande arbetsgivare där det framgår att hon ”var uppriven och kände sig otrygg då hon återkom till sin arbetsplats efter den aktuella händelsen men att det inte fanns något behov av sjukskrivning”.
JK skriver att det i och för sig ”är högst förståeligt” att kvinnan var upprörd men att utredningen dock inte visar att hon har drabbats av sådan personskada i form av psykiskt lidande som lagen kräver för att skadestånd ska utgå.
När det gäller ersättning för kränkning skriver JK:
”Som framgått ovan kan ersättning för kränkning enligt skadeståndslagen utgå endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott. Den åklagare som beslutade att inte inleda en förundersökning rörande tjänstefel gjorde bedömningen att gärningen var att betrakta som ringa tjänstefel och att den därmed inte var straffbar. Ersättning för kränkning kan då inte utgå.”
JK fortsätter:
”Även om man skulle göra bedömningen att beslutet om husrannsakan utgör ett straffbart tjänstefel är emellertid detta med hänsyn till omständigheterna i ärendet inte tillräckligt för att ersättning för ideell skada ska kunna medges enligt skadeståndslagen. Beslutet har inte heller innefattat något åsidosättande av Europakonventionens bestämmelser.”
JK riktar dock skarp kritik mot polisens beslut om att genomföra husrannsakan.
JK skriver:
”En husrannsakan innebär ett allvarligt intrång i den enskildes integritet. Det är därför särskilt viktigt att förutsättningarna för åtgärden analyseras noga innan ett sådant beslut fattas. Detta gäller även när det som i detta fall är fråga om ett skyndsamt ingripande till följd av misstanke om ett mycket allvarligt brott.”
JK beslutar också att inleda ett särskilt tillsynsärende för att utreda vilka register eller system som polisen använde för adressökning vid den här typen av fall – och vilka bestämmelser och rutiner som finns när det gäller gallring och uppdatering av sådana uppgifter.
Foto: Arturo Rodriguez/TT
