En kvinna, som under flera år arbetat som pressoperatör på Volvo Lastvagnar, Volvo, informerades av sina fackliga företrädare om att arbetsgivaren skulle avskeda henne och råddes istället av dessa att säga upp sig själv. Kvinnan följde rådet, men tog två veckor senare tillbaka sin uppsägning.
Tingsrätten fann att uppsägningen var ogiltig och förpliktigade Volvo att till kvinnan utge skadestånd om 100 000 kronor.
Till skillnad från tingsrätten finner Arbetsdomstolen, AD, att kvinnan är bunden av sin uppsägning. AD menar att uppsägningen inte är att jämställa med en åtgärd från arbetsgivarens sida och att kvinnan inte heller haft rätt att återta den.
Arbetsrättsexperten Tommy Iseskog konstaterar det i målet är fråga om två olika rättsfrågor. Den ena handlar om så kallad provocerad uppsägning och den andra om en arbetstagares rätt att ångra en gjord uppsägning.
I frågan om provocerad uppsägning gäller två kriterier, dels att uppsägningen ska vara föranledd av arbetsgivaren och dels att arbetsgivaren ska ha agerat i strid mot god sed på arbetsmarknaden.
– Domstolarna är överens om att arbetstagarens uppsägning är föranledd av arbetsgivaren i och med att det är arbetsgivarens initiativ, via information till facket, som direkt orsakat uppsägningen. Det är alltså klart att arbetstagaren inte har haft någon ”egen anledning” att säga upp sig.
Beträffande kriteriet ”i strid mot god sed” konstaterar Arbetsdomstolen att kvinnan haft tillgång till kompetent rådgivning och i praktiken givits möjlighet till rådrum.
Enligt tidigare rättspraxis, till exempel AD 2003 nr 108, är det just dessa båda moment som avgör om arbetsgivaren har följt god sed i den här typen av situation, berättar Tommy Iseskog.
– Att de fackliga företrädarna måhända har agerat som dåliga företrädare förändrar inte den här bedömningen. Under dessa förutsättningar är alltså slutsatsen att uppsägningen inte utgjorde en provocerad uppsägning korrekt.
När det gäller arbetstagarens ångerrätt gäller att arbetstagaren har sagt upp sig i någon form av affekt, att arbetsgivaren är i ond tro om detta förhållande samt att arbetstagaren tar tillbaka sin uppsägning inom rimlig tid.
Av tidigare praxis, till exempel AD 1991 nr 33 och AD 1995 nr 55, framgår att rimlig tid kan handla om några dagar, men knappast veckor.
– I fallet har arbetstagaren dröjt två veckor. Därmed är det klart att ångerrätten inte föreligger, säger Tommy Iseskog.
Mot bakgrund av detta tycker Tommy Iseskog att AD har dömt rätt.
– Mitt intryck är att tingsrätten dömt mer med ”hjärtat”. Rättstillämpning handlar dock, som bekant, om att döma med ”hjärnan”.
Maken till kvinnan dömdes till fängelse för inbrott i Volvos lokaler och för hot mot en annan Volvoanställd. Maken har dock nekat till att kvinnan varit delaktig i hans brott, och detta har inte motbevisats.
Eftersom Volvo inte visat att det funnits skäl att skilja kvinnan från hennes anställning, ogiltigförklarade tingsrätten uppsägningen och ålade Volvo att betala 10 000 kronor i skadestånd till henne.
Tingsrätten menade att kvinnan av bolaget via facket blivit ställd inför ett ultimatum att säga upp sig eller bli avskedad, vilket tingsrätten menade var ”olämpligt och förhastat”. Det var enligt tingsrätten förståeligt att kvinnan, som befann sig i ”chocktillstånd”, inte upplevde sig ha tid att tänka över situationen eller begära rådrum. Bolagets företrädare måste insett att de försatte henne i en svår situation.
Arbetsdomstolen, AD, menar att förslaget att kvinnan skulle säga upp sig själv inte kom från bolaget, utan från facket, även om bolaget inte avvisade denna lösning. Och även om det otvivelaktigt varit lämpligt att Volvo istället tagit direktkontakt med kvinnan har det inte varit otillbörligt eller mot god sed att låta kontakten med henne ske via de fackliga företrädarna.
AD finner heller inte att bolaget är direkt ansvarig för att kvinnan känt sig pressad att omgående lämna besked om hur hon ställde sig till fackets förslag. Tvärt om gavs hon möjlighet att avvakta med besked till nästa dag. Att kvinnan upplevt att de fackliga företrädarna svikit henne kan inte läggas bolaget till last.
Även om det skulle anses att klubbens representanter har utövat press på kvinnan i syfte att få henne att säga upp sig själv är det enligt AD:s mening inte visat att detta är ett agerande som bolaget känt till och måste ta ansvar för.
Kvinnans egen uppsägning är därför inte att jämställa med en åtgärd från arbetsgivarens sida, konstaterar AD.
Det dröjde omkring två veckor innan kvinnan genom sitt ombud kontaktade bolaget och begärde att hon skulle få återta uppsägningen. Som skäl för tidsutdräkten har angetts att försöken att anlita ett ombud som var villigt att hjälpa henne tog tid.
Oavsett detta har det enligt AD inte framkommit några sådana omständigheter som skulle kunna medföra att kvinnan efter så lång tid har rätt att återta denna.
Bolaget kan inte anses ha agerat otillbörligt eller i strid med god sed på arbetsmarknaden genom att inte tillåta henne att återta sin uppsägning. Kvinnan ska således anses vara bunden av den, menar AD.
Johanna Haddäng
johanna.haddang@dagensjuridik.se
