En åklagare väckte åtal för brott som skulle preskriberas en dryg månad senare.
Men trots detta utfärdade tingsrätten inte stämning utan dröjsmål och tingsrätten skickade stämning och kallelse till den tilltalade i ett vanligt brev med delgivningskvitto.
Nu kritiserar JO tingsrätten för sin hantering av stämningsansökan och för att försöken att delge den tilltalade fortsatte efter att brotten preskriberats.
En kvinna som utsatts för brott anmälde tingsrätten till JO.
Kvinnan utsattes under nyårsafton 2017 för brott och fick under hösten 2019 besked om att en förhandling i saken skulle äga rum i februari 2020.
Hon beskrev att hon mått dåligt efter brottstillfället och att hon såg fram emot att saken snart skulle vara avgjord. Men på förhandlingsdagen, bara fem minuter innan målet skulle ropas på, informerades hon av åklagaren att förhandlingen skulle ställas in på grund av preskription. Dagen efter fick hon en kopia av tingsrättens beslut att skriva av målet
Skadestånd i anledning av brott – tankar och tips
Skadeståndstalan blir ofta styvmoderligt behandlad när den förs inom ramen för en brottmålsprocess. Den del av huvudförhandlingen som ägnas åt det enskilda anspråket är liten och den argumentation som förs sparsmakad, trots att skadeståndet kan vara det viktigaste i vissa mål. Det menar Erik Holm och Solveig Sörlien, som mot bakgrund av praxis ger sin syn på frågor rörande bland annat grunden för talan samt bevisbörda och beviskrav som kan vara bra att fundera kring när skadeståndstalan förs i samband med åtal för brott.
Borde ha uppmärksammat
JO skriver i sitt beslut att hon anser att den ansvarige domaren borde ha uppmärksammat risken för preskription redan när stämningsansökan kom in till rätten och då vidtagit särskilda åtgärder för att säkerställa att den tilltalade delgavs stämning. En fördröjning med åtta arbetsdagar för att utfärda stämning kan, mot bakgrund av den risk för preskription som fanns i detta fall, inte anses uppfylla kravet på att stämning ska utfärdas utan dröjsmål.
”Jag välkomnar att tingsrätten kommer att förtydliga sina rutiner i detta avseende.”
Hon skriver att det är ”anmärkningsvärt att tingsrätten vid beslutet om stämningsmannadelgivning inte noterade att preskription inträtt och inte gjorde det på förhandlingsdagen heller.
”Rätten har en skyldighet att självmant beakta reglerna om preskription, och det är därför en grundläggande åtgärd för den ansvarige domaren att förvissa sig om att ett åtal inte avser ett preskriberat brott.”
JO kritiserar nu tingsrätten och dåvarande lagmannen för sin inledande hantering av stämningsansökan liksom för beslutet att ge en stämningsman i uppdrag att delge den tilltalade trots att gärningen vid det laget var preskriberad.
