De båda företagen hade ett licensavtal som innebar att de skulle samarbeta under det ena företagets varumärke. Det andra företaget skulle enligt avtalet betala en årlig licensavgift till det företag som skulle stå för varumärket.
Licenstagaren betalade inte avgiften och licensgivaren påkallade därför ett skiljeförfarande.
Motfordranpå motparten
Licenstagaren protesterade och hävdade att licensgivaren hade brutit mot avtalets allmänna lojalitetsplikt genom att påverka en anställd hos licenstagaren att gå över till licensgivaren. Därför ansåg sig licenstagaren ha en motfordran mot licensgivaren.
Skiljenämnden ogillade dock licenstagarens talan.
Licenstagaren klandrade därefter skiljedomen hos Svea hovrätt och begärde att den skulle upphävas. Enligt licenstagaren hade skiljenämnden inte beaktat åberopade vittnesmål och dessutom bestämt licensgivarens ombudsarvode baserat på egna undersökningar.
Bevisningen redovisas
Hovrätten ogillar dock licenstagarens talan och påpekar att de aktuella vittnesmålen de facto har redovisats tillsammans med den övriga bevisningen i skiljedomen. Även om vittnesmålen inte omnämns särskilt i domskälen måste utgångspunkten därför vara att de har beaktats, enligt hovrätten.
Att en skiljenämnd väljer att bortse från viss bevisning utgör inte ett sådant handläggningsfel som gör att domen ska upphävas, enligt hovrätten – som inte heller anser att skiljenämndens uttalanden om licensgivarens ombudsarvode kan antas läggas till grund för att nämnden skulle ha gjort några egna efterforskningar. Talan ogillas därför helt.
