”Till vår nästa justitieminister: Att inte ens försöka utreda brotten är inte värdigt ett rättssamhälle”
DEBATT – av Göran Kellner, utredningschef vid försäkringsbolaget If och före detta polis
Valet är över och Stefan Löfven blir ny statsminister. Inom kort ska han utse sin justitieminister. Denne kommer sannerligen inte att vara sysslolös.
Ökade resurser för Polisen har inte lett till bättre resultat. Andelen uppklarade vardagsbrott är låg. Pengar läggs på projekt utan nytta och missnöjet jäser ute på fältet. Polisen kritiseras från alla håll. Otacksamt – absolut!
Problemen förklaras ofta med organisationen. Den som till årsskiftet ska förändras och bli enhetlig. Att ha 21 olika myndigheter för att bekämpa brottslighet som rör sig lätt över hela landet framstår som märkligt och den nya organisationen är ett positivt steg. Samtidigt går det inte att slå sig till ro och tro att allt kommer att lösas med en ny organisation.
Polisens främsta uppgift är att hålla ordning och bekämpa brott. Men vad händer om det inte sker? Något vi ser på flera områden: Förorter där ”laglöshet” råder, uppgivna villaägare som fått inbrott – igen, unga tjejer som inte vågar åka själva i kollektivtrafiken, elever som pressas på pengar i skolan.
Exemplen är många där rättssamhället inte klarar sin uppgift. Även om det kan finnas förklaringar och svårigheter är det ett misslyckande. Följden blir att uppdragsgivarna, allmänheten, börjar ifrågasätta verksamheten.
Under lång tid slog Polisen ifrån sig den typen av kritik genom hänvisning till resurser. Resursbrist har gjort att Polisen inte haft möjlighet att…
På senare år, när resurserna ökat, har fokus istället hamnat på statistik. Genom siffror och diagram har rättsväsendet försökt visa att den kritik som riktats mot dem inte stämmer. Uppdraget har fullföljts, polisen löser sina uppgifter, det kan man utläsa av statistiken. Fast verkligheten är en annan.
En väsentlig del i denna statistikhantering är nedläggning av brottsutredningar, många gånger trots att det finns material att gå vidare med. En annan metod är förundersökningsbegränsningar, som oftast handlar om att samma person är misstänkt för ett antal brott och att straffet inte skulle påverkas av om man utreder fler. Det görs för att minska arbetsbördan och beskrivs som ett sätt att effektivisera arbetet.
I teorin låter det klokt – det är onödigt att utreda utan resultat. Det innebär dock att man helt glömmer brottsoffrens perspektiv. Som brottsoffer har man ett starkt intresse av att faktiskt få brottet uppklarat. En nedlagd utredning känns som ett slag i ansiktet.
Till det kommer att vi försäkringsbolag inte vill kasta in pengar i ett svart hål av nedlagda utredningar. Brottsoffret får ersättning vid exempelvis en bilstöld och kan köpa en ny. Gärningspersonen kan fortsätta som om inget hänt – och i värsta fall åka tillbaka och stjäla den nya bilen. Vi måste bryta det kretsloppet.
Slutligen har också rättsväsendet ett intresse av att folk anmäler brott de råkar ut för. Om allmänheten upplever att det är meningslöst att anmäla brotten för att de ändå läggs ned, så minskar anmälningsbenägenheten ytterligare.
Självfallet finns det fall där utredningsinsatsen är orimlig i förhållande till resultatet. Det kan handla om mindre brott där följderna för offret är små och utredningen som krävs är omfattande. Problemet är att det långt ifrån bara är mindre brott som läggs ned. Att avbryta förundersökning när det inte finns möjlighet att nå uppklaring är en sak, men att inte ens försöka utreda brotten är inte värdigt ett rättssamhälle.
Att fortsätta på den inslagna vägen, med fokus på statistik och med ännu fler nedlagda brottsundersökningar, leder helt fel.
Den viktigaste uppgiften för en ny justitieminister är att rättsväsendet når verkliga resultat. Det innebär i första hand att brottsligheten går ner. De brott som ändå inträffar ska utredas, det har allmänheten rätt att kräva.
Om pengarna inte räcker får de extra uppgifter som idag ligger på Polisen dras ned. Utfärda pass, olika tillstånd och transportverksamhet kan andra utföra. Att klara upp brott måste vara högsta prioritet. Då kan trygghetsspiralen börja gå åt rätt håll igen.
