”Till mina kritiker: jag vill inte sänka beviskraven – jag vill slå vakt om den fria bevisprövningen”

DEBATT/REPLIK – av Thomas Ahlstrand, vice chefsåklagare vid Internationella åklagarkammaren, Göteborg 

Det är spännande att min artikel i Dagens Juridik (2013-10-02) om något så speciellt som domstolars bevisvärdering fick ett så stort genomslag och mötte så starka reaktioner. Det visar att ämnet är känsligt och berör.

Det var ju en ren tillfällighet att en dom i ett upprörande våldtäktsmål så tydligt illustrerade vad jag framfört; särskilt, för dem som läst och tagit till sig domen, i vad gäller det alternativa yrkandet om sexuellt ofredande; genom att läsa i domen förstår man, att oavsett hur lagen ser ut och åtalet formulerats hade de tilltalade ändå aldrig fällts, vare sig för våldtäkt eller för något annat brott, eftersom åklagaren inte kunde bevisa att de fullt ut begripit att flickan motsatte sig händelserna och att hennes sexuella integritet hade kränkts. Eller det kanske inte var en tillfällighet, utan en del i ett mönster.

Jag vill ändå gärna samla upp och bemöta en del av den kritik som framförts.

• Har jag fel? Det döms ju trots allt en del personer mot sitt nekande. – För att nå uppmärksamhet och belysa ett problem måste man ibland vara lite drastisk. Jag tror inte jag har fel; har jag det, så mycket bättre.

• Har jag belägg? Såklart jag har. Att domstolen inte skall söka sanningen framgår av till exempel RH 1994:24; ett domslut där domstolen tydligt avstått från en rimlighetskontroll är till exempel den nu så omdiskuterade hovrättsdomen där det ansågs att det inte kunde bevisas att de åtalade pojkarna begrep vad de gjorde; idén om rättegång som en tävling utvecklar Advokatsamfundets ordförande Bengt Ivarsson i Advokaten nr 2, och han är inte ensam om den synen; att domaren får väga in den tilltalades uppgifter eller osanningar framgår av Europadomstolens domar referat i SvJT 1996 s 368 Murray mot Storbritannien och SvJT 2000 s 587 Averill  mot Storbritannien; Svea Hovrätt avd 1 ansåg sig i en  dom (ogillat mordåtal) den 16 augusti 2011 i mål B 5575-11 förhindrade att lägga ihop bevisning, men se även den friande domen mot Joy Rahman i resningsärendet; att det finns domstolar som menar att den tilltalade inte ens har förklaringsbörda, oavsett omständigheterna, framgår till exempel av Svea Hovrätts avd. 9, dom 2003-11-14 i mål B 6945-03; att domstolar inte är skyldiga att godta vilka invändningar som helst framgår däremot till exempel av NJA 1998 s 512; att det finns domare som menar att domstolen skall hitta på invändningar för att pröva alternativa hypoteser till och med om den tilltalade aktivt väljer att inte själv göra det framgår till exempel av JK:s rättssäkerhetsprojekt, Rapport 2 av Felaktigt dömda (finns tillgänglig på nätet).

• Beror problemen av arbetsbördan (som till exempel Olle Ekstedt hävdar i en kommentar)? Till viss del tror jag det kan vara så; arbetsbördan gör att domstolarna ställer åklagarna inför ett outtalat krav att minimera bevisningen i effektivitetens intresse. När det gäller häktade brukar domstolen omedelbart efter huvudförhandlingen ta beslut i häktningsfrågan. Det här beslutet föregår, predicerar och styr kanske också avgörandet i skuldfrågan. Och eftersom dessa beslut fattas under tidspress kan det ibland gå som det vill i hastigheten – i den ena eller andra riktningen.

Så vad vill jag då? Vill jag sänka beviskraven i brottmål? Nej, naturligtvis inte. (Till en början är beviskrav knappast kvantifierbara; att tala om ”låga” eller ”höga” beviskrav – det  förra dåligt, det senare bra – leder ingen vart.)

Men jag vill slå vakt om den fria bevisprövningen. Jag vill ha en mindre stelbent och en mer öppen och reflekterande bedömning av bevisen än som – ibland – sker idag. Jag vill att domstolarna väger in all bevisning, även den tilltalades uppgifter och hur de tillkommit; jag vill, till exempel, inte se fler frikännande domar där den tilltalade ertappats på bar gärning och sedan konsekvent, och utan skäl, vägrat att yttra sig, och där polis och åklagare utrett allt som kan utredas.

Jag vill att domstolarna, innan de tar slutlig ställning, ska göra en rimlighetsbedömning, en reality check; är tvivlet rimligt, är utgången i målet rimlig, kan det som domstolen finner bevisat, eller inte bevisat, verkligen vara sant.