I april beslutade socialnämnden i Huddinge kommun att omedelbart omhänderta en idag drygt fyra månader gammal pojke med stöd av lagen om särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU. Tre dagar senare vände sig socialnämnden till Förvaltningsrätten i Stockholm för att få omhändertagandet fastställt.
I socialnämndens utredning angavs bland annat att pojkens föräldrar inte kunde ta hand om pojken eftersom de var tvungna att tigga för att tjäna pengar. De saknade också förmåga att ge honom den omsorg som krävs.
Fick ligga och skrika
I slutet av mars insjuknade pojken i RS-virus och behövde sjukhusvård. Sjukhuspersonalen hade då informerat socialnämnden om sin oro för pojken eftersom pappan inte hade tagit hand om honom utan låtit honom ligga och skrika.
Socialnämnden konstaterade att föräldrarna brast i både den praktiska omvårdnaden och den känslomässiga tillgängligheten.
Pojkens mamma hävdade dock att svensk domstol inte var behörig att besluta om omhändertagande enligt den så kallade Bryssel II-förordningen eftersom varken hon eller sonen hade hemvist i Sverige.
Enligt förvaltningsrätten framgick det dock av en dom från EU-domstolen att en nationell domstol med stöd av Bryssel II-förordningen (artikel 20.1) i brådskande fall får besluta om säkerhetsåtgärder mot personer i den berörda medlemsstaten – som till exempel omhändertagande av barn. Förvaltningsrätten kom därför fram till att den var behörig att pröva omhändertagande och att det fanns grund för ett omedelbart omhändertagande enligt LVU.
Svensk domstol inte behörig
Mamman överklagade beslutet till Kammarrätten i Stockholm som konstaterade att uttrycket ”sannolikt att den unge behöver beredas vård” i lagen måste förstås så att en svensk domstol också ska ha behörighet att besluta om vård enligt LVU.
Kammarrätten delade inte förvaltningsrättens uppfattning utan konstaterade att svensk domstol inte har behörighet att besluta om vård enligt LVU om barnet har hemvist i en annan medlemsstat. Ärendet ska i stället prövas av domstol i hemlandet.
Enligt kammarrätten har familjen en mycket ringa anknytning till Sverige och saknar därför hemvist här. Förutsättningar för att besluta om ett omedelbart omhändertagande saknas därför. Mamman får därför rätt och kammarrätten beslutade att det omedelbara omhändertagandet av hennes son skulle upphöra.
Socialnämnden överklagade beslutet till Högsta förvaltningsdomstolen som nu beslutar att inte bevilja prövningstillstånd.
