En tidigare säljare vid Marginalen Bank får ut en uppskjuten ersättning som banken vägrade betala ut när han lämnat banken.
Tingsrätten anser bland annat inte att säljarens arbetsuppgifter påverkade bankens riskprofil.
Inte heller har den ersättningspolicy som bara tillät rörlig ersättning i undantagsfall blivit en del av anställningsavtalet. Därför har säljaren rätt till ersättning.
Den i dag 63-årige mannen anställdes hos Marginalen Bank den 17 maj 2011.
Han ägde genom ett eget bolag hälften av ett bolag som ägnade sig åt rådgivning, leasing och finansiella tjänster. Anställningen grundades i att banken förvärvade rådgivningsbolaget och förde över verksamheten inklusive en kundportfölj till banken.
I affären ingick att 63-åringen skulle anställas hos banken. Han anställdes som Key Account Manager. Hans uppgifter som sådan var att förmedla presumtiva kunder till banken för objektsfinansiering genom hyra, leasing eller avbetalningsköp. Tanken var att han i sin anställning skulle fortsätta att förädla den överförda kundportföljen, som bestod av cirka 700 kunder för objektsfinansieringar. Han avslutade sin anställning hos banken den 28 oktober 2016. Parterna ingick då ett förmedlingsavtal enligt vilket mannen genom sitt bolag skulle vara en prioriterad samarbetspartner och förmedla kunder till banken.
Begärt ytterligare ersättning
63-åringen har i detta mål begärt att banken till honom ska betala ytterligare ersättning för arbete som han har utfört som anställd, närmare bestämt drygt 100 000 kronor plus ränta.
Som anställd fick 63-åringen för sitt arbete en resultatbaserad totalersättning. Den totala ersättningen skulle uppgå till ett belopp som motsvarade 30 procent av Net Present Value (NPV) avseende de leasingaffärer som mannen inom ramen för sin anställning förmedlade till banken under respektive kalenderår.
Enligt anställningsavtalet jämte tilläggsöverenskommelsen av den 30 juni 2014 (tilläggsavtalet) mellan 63-åringen och banken skulle utbetalning av hans ersättning bestå av två delar. Det var tal om ett belopp som utbetalades varje månad.
Det var också tal om en del som sköts upp för betalning senare. Den ersättning som sköts upp beräknades som skillnaden mellan mannens andel av NPV och den del som utbetalats månadsvis. Det är genom tilläggsavtalet som 63-åringen har accepterat att viss del av ersättningen skjuts upp för betalning under senare år.
Banken vägrar betala
Banken vägrar betala och menar att mannen avtalsrättsligt, genom tilläggsavtalet, har accepterat att bankens ersättningspolicy kunnat tillämpas på honom. Ersättningspolicyn som innebär att rörlig ersättning bara betalas undantagsvis har också de facto tillämpats på honom. Bankens ersättningspolicy har således varit en del av parternas anställningsavtal.
Med tanke på att den ovan nämnda frågan är den avgörande i målet är frågan om 63-åringen var en anställd vars arbetsuppgift hade en väsentlig inverkan på företagets riskprofil (s.k. särskilt reglerad personal) i den mening som avses i Finansinspektionens föreskrifter utan egentlig betydelse. Finansinspektionen beslutade under år 2011 om föreskrifter om ersättningssystem i bland annat kreditinstitut. Föreskrifterna gäller bland annat för bankaktiebolag.
Det framgår av den relevanta bestämmelsen i ersättningspolicyn att den omfattar alla anställda som har varit berättigade till bonuslön. Banken menar dessutom att 63-åringen varit en anställd vars arbetsuppgifter ska anses ha haft en väsentlig inverkan på Bankens riskprofil. Det är därvid en ostridig omständighet att banken identifierat honom som en sådan. Banken har också beslutat härom genom ersättningspolicyn, som varit en del av parternas anställningsavtal.
Tingsrättens bedömning
Attunda tingsrätt gör först bedömningen att regleringen i FI:s föreskrifter inte är direkt tillämplig på förhållandet mellan parterna. Tingsrätten finner vidare att föreskrifterna inte i sig leder till att en ersättningspolicy som ett företag beslutar om, för att uppfylla sin skyldighet enligt föreskrifterna, är tillämplig i förhållandet mellan företaget och dess anställda.
Det finns inte heller någon annan reglering eller någon allmän rättslig princip med den följden. För att innehållet i ett företags ersättningspolicy ska vara tillämpligt på förhållandet mellan företaget och en av dessa anställda krävs, som banken också kommit att slutligen själv anföra, att innehållet avtalsrättsligt utgör en del av det enskilda anställningsavtalet.
Banken har gjort gällande att dess ersättningspolicy blev en del av anställningsavtalet. Banken har således påstått ytterligare avtalsinnehåll utöver det som framgår av det ostridiga innehållet i tilläggsavtalet. Banken anses dock inte ha visat att den åberopade ersättningspolicyn blev en del av anställningsavtalet i samband med att tilläggsavtalet träffades.
Ersättningspolicyn har inte heller blivit en del anställningsavtalet genom efterföljande beteende eller passivitet. Det har i målet nämligen inte kommit fram något som innebär att banken, innan beslutet om att ställa in den uppskjutna ersättningen, i förhållande till 63-åringen har avvikit från vad som följer direkt av tilläggsavtalet. Det finns inte heller några påståenden om att banken på annat sätt i förhållande till 63-åringen skulle ha på ett för honom synligt sätt tillämpat regler som finns i ersättningspolicyn, men inte i tilläggsavtalet.
Banken ska därmed betala den yrkade ersättningen och mannens ränteyrkande i andra hand får bifall. (Blendow Lexnova)
