KRÖNIKA – av Thomas Ahlstrand, vice chefsåklagare Internationella åklagarkammaren i Göteborg
”Den Gud ger ett ämbete ger han ock förståndet att sköta detsamma”. Denna gamla fina devis från wilhelminsk tysk kejsartid verkar än idag vara ett rättesnöre för många av oss: i kraft av höga utnämningar och fina titlar känner vi oss – kammarrättslagmän, vice chefsåklagare, justitieråd eller vad vi nu kallar oss – bättre skickade än andra att rätt förstå och bedöma andra människors karaktär, bevekelsegrunder och trovärdighet, och bättre rustade än de flesta att göra detta utan hänsyn till egna fördomar eller förutfattade meningar.
Men så är det naturligtvis inte alls. Många av oss har väldigt höga hästar vi bör klättra ner från, hur svårt eller smärtsamt det än kan vara. Och de bästa bland jurister har ju en ödmjukhet inför uppgiften, en kunskap om den egna begränsningen. Det är inte ovanligt att vi hamnar i situationer där vi måste ta avgöranden där juridiken bara kan ge oss de grövsta av tumregler till stöd för mycket svåra avvägningar. Men man kan lära sig mer; det finns mer kunskap att tillägna sig.
Jag kom att delta som gäst i ett femtonårsjubileum som ordnades av forskargruppen för rättspsykologi (CLIP Criminal, Legal and Investigative Psychology) vid Psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet. Förutom vin och bubbel och snittar och babbel med trevliga människor från olika länder blev det en viktig påminnelse om ett för jurister verkligt viktigt forskningsområde: åtminstone för alla de jurister som arbetar med människor och som måste göra bedömningar av deras utsagor och omständigheterna kring dessa.
För hur opåverkade av utomrättsliga faktorer vi tror att vi är, hur skickliga jurister vi än anser oss vara, kan vi ändå behöva medvetandegöras om hur samspelet människor emellan påverkar vad vi kan ta till oss av vad som försiggår.
Visserligen kan vi nog aldrig helt frigöra oss från förutfattade uppfattningar, men det kan hjälpa oss om vi förstår att de finns. Här kan vetenskapliga studier i beslutsfattandets teori hjälpa oss, liksom kunskap om gruppdynamiska effekter, om olika former av bias (alltså ovidkommande partiskhet i beslutsfattandet som ibland är dold för oss själva), och om allas vår önskan att världen ska vara rättvis (vilket i sin tur leder till att vi gärna vill skuldbelägga brottsoffer för att vi själva ska känna oss tryggare).
Vi kan helt aldrig heller skilja det intryck en person ger från dess utsaga. Vi tror nog på ett gråtande brottsoffer än ett kyligt – och ändå vet vi väldigt lite om hur enskilda personer reagerar på trauma.
Vi kan fortfarande ha föreställningen att ett vittne som en gång lämnat en felaktig uppgift är alltigenom icke trovärdigt och skall avvisas.
Vi tror mer på det vittne som lämnar en sammanhängande berättelse om sina iakttagelser – och ändå vet forskningen numera att personer som upplever traumatiska händelser kan ha ytterst fragmentariska uppfattningar om perifera detaljer men ändå ha rätt i centrala delar: nämligen de delar som var centrala för dem då, när det hände.
Vi tror mer på ett vittne som liknar oss, om det så gäller klass, ras, kön och ålder.
Vi kan ha svårt att förstå och ta till oss att ett vittne eller ett brottsoffer kan ha förståeliga och godtagbara skäl att vara rädda för att ge oss hela sanningen.
Vi tror att eden som avläggs vid vittnesförhörets början gör att vittnen har särskild anledning att inte tala osanning.
Vi vet att rättsalen är ett spelrum för emotioner; men vet vi hur våra egna emotioner svarar på det som framställs under en förhandling och vet vi i vilken grad våra egna emotioner hjälper eller hindrar oss från att rätt förstå vad som sägs och utspelar sig. Forskning visar att upprörda, men även upprymda, människor fattar sämre vad som händer runt dem; och är vi egentligen klara över vad som händer med oss själva och vår kognitiva förmåga i en upphetsad situation?
Att hålla ett förhör är svårt; både som utredare och i rättssalen eller inför en nämnd eller kommission. Många uppgifter som borde komma fram kan försvinna på grund av förhörsledarens brist på lyhördhet, dåliga förhörsplan eller allmänna klumpighet eller bryskhet.
Inte heller är vi alltid så bra på att avslöja en osanning som vi kanske tror. Forskning visar att professionella förhörsledare kanske har en uppövad, aningen lite bättre förmåga att avslöja lögner än oskolade lekmän; men skillnaden är närmast försumbar. Här kan en mer formaliserad utsageanalys vara till hjälp, en analys där berättelsen, inte berättaren, sätts i centrum: allt under förutsättning att man vet vad man gör och gör det rätt.
Ganska ofta måste vi lita till diverse utlåtanden från läkare och socialsekreterare, från tekniker och tulltjänstemän och alla möjliga andra. Här kan kunskapen om att även dessa kan komma att drabbas av bias eller bygga sitt material på felaktiga eller ofullständigt underlag komma väl till pass.
För juridiskt förankrat beslutsfattande är nog bra; men bättre kan det bli, om det dessutom förankras i vetenskap och beprövad erfarenhet.
Allt detta, och mera, är rättspsykologins arbetsområde. Ämnet har rötter i socialpsykologin och vilar därför på gedigen kunskap om människors beteenden och uppfattningar i relation till andra – precis det fält där juridiken rör sig.
Egentligen borde alla jurister få och ta till sig de kunskaper som ämnet förmedlar – helst som ett obligatoriskt inslag i juristutbildningen, och som en återkommande, betydelsefull del av de utbildningar som ges internt för domare, för åklagare, för advokater, för poliser och för andra handläggare som har till uppgift att avgöra konflikter, hålla förhör och värdera berättelser och argument.
Vi skulle nämligen bli mycket bättre i att fullföra våra uppdrag då; våra hästar kanske vara mindre höga och vår säkerhet i våra bedömningar bra mycket bättre än utan en sådan kunskap.
