Europadomstolen har återigen lagt fast att förbudet mot tortyr och annan omänsklig behandling är absolut och utan undantag. Den internationella terrorismen, vilka fruktansvärda uttryck den än tar, kan aldrig rättfärdiga användandet av metoder som utgör kränkande behandling av en misstänkt eller dömd terrorist.
I målet Saadi mot Italien (37201/06), dom den 28 februari 2008, uttalade domstolen i stor sammansättning enhälligt att en person som dömts i sin utevaro av en militärdomstol i Tunisien inte kunde utlämnas från Italien eftersom det vistats att Saadi, om han skulle tvingas återvända till Tunisien, löpte en verklig risk att bli utsatt för behandling i strid med artikel 3 i Europakonventionen.
Ändamålet kan helga medlen, men inte alltid. Förbudet mot tortyr är absolut enligt Europadomstolen och detta trots att kampen mot terrorismen sker i ett mycket lovvärt syfte, nämligen att försvara demokratin. Alla stater har en skyldighet att skydda sina medborgares liv och hälsa och man kan argumentera för ståndpunkten att just internationell terrorism skulle rättfärdiga ett undantag från tortyrförbudet. Den amerikanska regeringen har som bekant anfört detta och så gjorde även svaranderegeringen i detta mål, understödd av Storbritannien som intervenerade på italienska statens sida.
Det borde vara möjligt att skilja mellan ett fall då svarandestaten självt utförde handlingar i strid med tortyrförbudet och det aktuella fallet då det gällde risken att utsättas för omänsklig behandling i en annan, icke-fördragsslutande stat, nämligen Tunisien. I det senare fallet borde Europadomstolen göra en intresseavvägning mellan å ena sidan rätten att få en människovärdig behandling även som frihetsberövad och å andra sidan skyldigheten för staten att skydda alla sina medborgare, i det konkreta fallet genom att utvisa en farlig terrorist. När det gäller en stats nationella säkerhet så måste andra regler gälla för bevisbördan. Tröskeln borde vara högre och det borde krävas mer av den som påstod att han löpte risk att bli illa behandlad om han utvisades, argumenterade svarandestaten.
Domstolen lät sig inte övertygas. I domen slår den stora kammaren (17 domare från lika många länder) fast att trots de stora svårigheter och utmaningar som den internationella terrorismen ger upphov till så är detta inte skäl nog att åsidosätta det absoluta förbudet mot tortyr och omänsklig behandling enligt artikel 3. Det går inte att göra en intresseavvägning mellan risken för behandling i strid med artikel 3 och skälen för utvisning. Inte heller kan det vägas in vad personen i fråga gjort sig skyldig till. Annorlunda uttryckt; även den mest bestialiske mördare eller samvetslöse våldtäktsman har rättigheter.
Tanken att göra en intresseavvägning mellan risken individen löper att bli illa behandlad om han eller hon skickas tillbaka och den fara han eller hon representerar för samhället i stort är feltänkt, skriver Domstolen. Det är omöjligt att göra en intresseavvägning mellan risk och farlighet (”risk” och ”dangerousness”) eftersom dessa begrepp måste bedömas var och en för sig, oberoende av varandra. Antingen är det styrkt att det föreligger en verklig risk för personen vid en utvisning eller också är det inte styrkt. Den omständigheten att personen utgör ett reellt hot mot samhället om han tillåts stanna kvar har ingen relevans för riskbedömningen vid en utvisning. Därför kan inte kraven för bevisning ställas högre på den grunden att personen är samhällsfarlig. Ett motsatt resonemang skulle innebära att skyddet mot tortyr inte är absolut och riktigt otäcka brottslingar skulle vara rättslösa.
Och det är ju där knuten ligger, eller hur? Vi kan inte föra kampen mot terrorismen med alla medel utan att underminera just de värden vi vill skydda med denna kamp.
Den förre franska justitieministern Robert Badinter har sagt att terrorismen innebär ett tvåfaldigt hot mot rättsstaten och de mänskliga rättigheterna. Ett direkt hot genom terrordåd i sig, och ett indirekt hot eftersom metoderna som används i kampen mot terrorismen i sig själva kan underminera eller rent av strida mot de mänskliga rättigheterna.
Att försvara de mänskliga rättigheterna i kampen mot terrorismen handlar ytterst om att försvara våra värderingar, även i förhållanden till de personer som vill förgöra dem.
Strasbourg i mars 2008
Elisabet Fura-Sandström
