Jurister måste skriva. Mycket skall avgöras på handlingarna och tillfällena till personliga framträdanden är begränsade. Text är ofta det enda sättet att meddela sig.
Skrivandet är dock inte bara kommunikation, det är också analys. Då texten formuleras måste alla led i resonemanget gås igenom. Lapsusar, inkonsekvenser och tankefel blottas. Det blir enklare att flytta om, ta bort och tänka nytt. Det nedtecknade bevaras och fler saker kan hanteras. Resonemangen utvecklas. Skrivandet är hjälp för tanken.
Nedtecknad kunskap är nödvändig, såväl för egen förkovran som för ett områdes utveckling. Detta gäller inte bara juridiken. Vetenskap eller teknik utan kunskapsrepresentation är inte möjlig. Människan behöver tecken att tänka med.
I ett avseende är emellertid juridiken egenartad. På många områden har ämnesanpassade representationer utvecklats men jurister arbetar nästan bara med text. Ingenjörer och konstruktörer är beroende av ritningar med symboler. Statistiker och sociologer arbetar med diagram och tabeller. Fysiker och matematiker använder formler och symboler. I kemin finns det periodiska systemet och exemplen kan flerfaldigas.
Att juridiken saknar en egen representation kan tyckas betydelselöst, men om man antar att ett anpassat representationsspråk är viktigt för ett områdes utveckling blir saken intressant. Insikten att representationen har en avgörande betydelse för kunskapsutvecklingen är inte ny. Idéer om att utveckla ett ”alfabete för tankar” och tesen att detta är relevant för juridiken framfördes redan av Gottfried Wilhelm Leibniz, som promoverades till juris dr 1667.
Frågan är då om juridikens blygsamma utveckling hänger samman med att det saknas lämpliga symboler för juridisk analys. För rättsvetenskapen är det följaktligen relevant att undersöka olika representationsformer och att inventera förutsättningar och konsekvenser av ett nytänkande om detta.
Skeptikern kan här hävda att juridiken är särpräglad, att den är skönsmässig och att den inte lämpar sig för formaliserade representationer, som ju mest används inom naturvetenskaperna. Sådana invändningar övertygar dock inte. Formaliserade notationer förekommer i alla sammanhang. Musiken har notsystem, dans och annan scenkonst använder koreografi och många formella representationer är generella och används på alla områden. Digital representation och programmeringsspråk är illustrationer av det sistnämnda.
För den teoretiskt intresserade juristen finns många frågor att fundera över. Vilka är behoven, vilka komponenter bör representeras och i vilka sammanhang kan formaliseringarna komma till nytta? Bör representationerna spegla regler, rekvisit och sätten att sammanfoga dessa komponenter, eller bör utgångspunkten vara de mer svårgripbara rättigheter och principer som onekligen tilltalat många rättsfilosofer?
Är framtidens jurist utbildad i logik, van att bryta ner och representera resonemang grafiskt och bekväm i att utveckla interaktiva checklistor? Alternativt, finns det helt nya konceptioner att utgå ifrån? Är det möjligt representera fler aspekter, fler detaljer och nya sätt att sammanfoga delar till helheter? Eller – är ansatsen helt fel, bör juristen även i framtiden hålla sig till den textmässiga representationen och överlåta den djupare analysen till yrkesgrupper som är bättre rustade?
Peter Wahlgren
