FNs barnkonvention har blivit vuxen – det är nu 18 år sedan den trädde ikraft men ännu återstår mycket att göra innan skyddet för barns rättigheter kan beskrivas som heltäckande.
I september deltog jag i en konferens i Stockholm, organiserad av Europarådet i samarbete med Sveriges regering. Temat för konferensen var byggandet av ett Europa för och med barn och under ett pass diskuterades hur man bäst skapar ett barnvänligt rättsväsende. Deltagarna var ministrar och statssekreterare från olika regeringar, domare, barnombudsmän, advokater, åklagare, psykologer och andra experter från en rad olika länder.
Till att börja med konstaterades att barn och unga har speciella behov när de konfronteras med rättsväsendet samt att det inte finns någon åldersgräns i de internationella konventioner som kommit till för att skydda de grundläggande fri- och rättigheterna. Det är lätt att falla i fällan och tänka på barn som mini-människor med mini-rättigheter, men det vore ett fundamentalt misstag.
Den grundläggande regeln om rätten till liv och förbudet mot tortyr och annan omänsklig behandling gäller alla människor, stora som små. Våld mot barn är aldrig rätt, inte ens i uppfostringssyfte. Det finns inget lagom våld, förbudet är absolut. Många länder i Europa har lagar som tydliggör detta, men långtifrån alla. Och även i de länder där man liksom i Sverige förbjudit barnaga sedan länge kan situationen för barn förbättras.
Barn är individer med individuella behov. Det är självklart men det behöver uttalas ibland eftersom vi alla tenderar att tänka i kategorier, nödvändigt och praktiskt i vissa sammanhang, till exempel när det gäller att stifta lagar.
Så vad kan vi som jurister göra för att skapa ett barnvänligare rättsväsende? Förutom att acceptera och bekräfta att barn och unga är speciellt utsatta när de kommer i kontakt med rättsväsendet så handlar det om respekt. Vi som är vuxna måste respektera individen, även när hon eller han är liten. Det låter ju bra, men hur skall det gå till rent konkret?
Thomas Hammarberg, Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, föreslog att vi skulle tala med barn och unga som om de vore vuxna och med vuxna på barns vis. Mycket handlar ju om kommunikation och empati.
I dessa sammanhang hänvisas ofta till barnets bästa, utan att det finns någon definition på vad det är eller hur man avgör vad som är barnets bästa. FNs barnkonvention hänvisar till principen om barnets bästa i artikel 3(1) där det sägs att i alla åtgärder och beslut som rör barn, oavsett om de vidtas av allmänna eller privata institutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande församlingar skall tas med barnets bästa i fokus. Själva konceptet var inte nytt i FNs konvention men omfattningen var det. För första gången uttrycktes det som en skyldighet för staten att se till att barnets bästa skulle stå i centrum för statsmakterna i allt beslutsfattande som har konsekvenser för barn, direkt eller indirekt. Tänk efter ett ögonblick och du kommer att finna att det är ett mycket omfattande åtagande, om det tas på allvar.
Den omständigheten att det saknas en klar definition av barnets bästa innebär att det finns utrymme för en avvägning mellan rättigheter som står i konflikt med varandra. Barn kan ha intressen som står i strid med deras föräldrars, för att bara nämna ett exempel, och då måste en avvägning göras. Ett barn som är kapabelt att bilda sig en egen uppfattning skall höras och det är statens skyldighet att garantera att så sker.
Vi kan säkert alla hålla med om dessa principer, men i praktiken är det inte alltid så lätt att tillämpa. Hur håller man förhör med små barn som upplevt fasanfulla saker? Hur kombinerar man i ett sådant fall behovet av att på ett rättssäkert sätt utreda vad som skett med skyldigheten att skydda barnet från ytterligare skador och trauman, samtidigt som den misstänktes rätt till ett effektivt försvar inte kränks? Hur förbereder man en ung person för en rättegång? Hur försäkrar man sig att den unge förstår och kan delta i rättegången? Hur genomför man en rättegång så att den unge misstänkte eller brottsoffret kan komma till tals på ett effektivt sätt?
Frågelistan kan göras mycket längre och jag är inte rätt person att ge några svar. Låt mig bara konstatera att en del intressanta erfarenheter har gjorts på olika håll och att de människor som brottas med dessa frågor i sitt dagliga arbete ständigt lär, förbättrar och utvecklar sina metoder inte minst när de får möjlighet att utbyta erfarenheter med varandra, som i Stockholm. Ofta är problemen likartade men lösningarna kan variera beroende på olika traditioner och olika rättsliga kulturer. Det kan inspirera och öppna för nya kreativa lösningar att höra hur andra gör.
En domare från Bobigny, en förort norr om Paris som i franska media ofta beskrivs som problemförort, med lång erfarenhet från dömande i de speciella barn- och ungdomsdomstolar som finns i Frankrike berättade följande. Varje gång en ung misstänkt fördes till honom av polis för att dömas inledde han alltid med att fråga om den unge visste var han var och vem han mött. Nästan utan undantag visste den unge misstänkte varken att han var i en domstol eller att det var en domare, med uppgift att avgöra hans eventuella skuld och påföljd, han just hälsat på.
Men sådant händer väl bara i Frankrike…..
Elisabet Fura-Sandström
