I september 2013 JO-anmälde en kvinna Överförmyndarnämnden i Arvika kommun för att nämnden inte hade besvarat frågor kring arvodet till en god man som förordnats åt hennes mor.
Kvinnan hävdade att både hon och hennes bror under två års tid försökt få svar från nämnden på frågor om den gode mannens agerande eftersom hon, efter moderns död, tagit ut pengar från hennes konto.
Bakgrunden till anmälan utgörs av att en god man förordnades under 2010 till en kvinna på begäran av hennes två barn. I september 2011 avled modern. I oktober samma år inkom den gode mannen med sin sluträkning till Överförmyndarnämnden i Arvika kommun.
Kort därefter fattar överförmyndarnämnden beslut i arvodesfrågan. Beslutet överklagades av kvinnans son i november 2011.
Som svar fick han ett brev från nämnden som löd:
”Hej fick din överklagan av arvodes beslutet den 11-11-23 och vad jag kan se visste ni den 11-10-14 om vilket arvode som har betalats ut. Det är mer än tre veckor mellan dessa datum och då har överklagan kommit in för sent enligt den praxis som gäller, om du har en annan åsikt så får du höra av dej.”
Det framgår alltså inte av brevet, vilket påpekas av JO, om det rör sig om ett avvisningsbeslut eller att beslutet kunde överklagas.
Enligt nämnden hade sonen fått veta hur stort arvode som betalts ut då hans syster ringt nämnden den 14 oktober 2011. Sonen fick dock ta del av ett skriftligt beslut först tre veckor senare. Nämnden baserar dock beslutet om att överklagandet kommit in för sent på att sonen fått reda på arvodets storlek via systerns telefonsamtal.
Efter att sonen åter kontaktat nämnden konstaterades att avvisningsbeslutet var felaktigt.
Efter ännu en påminnelse från sonen omprövade nämnden arvodesbeslutet, men lämnade i det nya beslutet endast ”ärendet utan ytterligare åtgärder”.
Nämnden överlämnade aldrig sonens överklagande till högre instans.
Justitieombudsmannen Cecilia Nordenfeldt skriver:
”En grundläggande förutsättning för att en enskild ska kunna tillvarata sin rätt och få sin sak prövad av en högre instans är att beslutsmyndigheten efter rättidsprövning överlämnar överklagandet till överinstansen. Jag konstaterar att överförmyndarnämnden aldrig överlämnade X:s överklagande till en högre instans, vilket naturligtvis är synnerligen anmärkningsvärt.”
Hon fortsätter:
”Överförmyndarnämndens utformning av avvisningsbeslutet den 24 november 2011 och dess handläggning av X:s överklagande av dels nämndens arvodesbeslut, dels nämndens avvisningsbeslut uppvisar således omfattande brister. Av utredningen framgår med tydlighet att nämnden vid flera tillfällen inte har förmått tillämpa grundläggande bestämmelser i FL. Det är fråga om bestämmelser som har tillkommit för att möjliggöra för enskilda att tillvarata sina rättigheter gentemot myndigheter. Genom att inte tillämpa dessa bestämmelser eller göra det på ett felaktigt sätt har överförmyndarnämnden försvårat för X att få sitt överklagande prövat av en högre instans. Jag ser allvarligt på detta. Det är synnerligen anmärkningsvärt att överförmyndarnämnden helt underlät att skicka över X:s överklagande och i stället långt senare fattade ett nytt oförändrat beslut i saken tillsammans med en ny överklagandehänvisning som X skulle följa om han önskade överklaga det beslutet.”
JO konstaterar avslutningsvis att nämnden uppvisar ”omfattande kunskapsbrister i fråga om förvaltningslagens bestämmelser” och förtjänar allvarlig kritik för bristerna i handläggningen av sonens överklagande.
Foto: Tommy Pedersen/TT
