EG-domstolen anser till skillnad från generaladvokaten, som tidigare lämnat förslag till hur ärendet ska avgöras, att de svenska reglerna i alkohollagen som förbjuder privatimport strider mot EG rätten.
EG-domstolen anser nämligen att de svenska reglerna ska bedömas mot bakgrund av artikel 28 EG om fri rölighet av varor och inte som i generaladvokatens förslag mot bakgrund av artikel 31 EG om statliga handelsmonopol.
Föbudet utgör enligt EG-domstolen en kvantitativ importrestriktion i den mening som föreskrivs i artikel 28 EG. Regeln utgör med andra ord ett hinder för den fria rörligheten av varor och strider därmed mot EG-rätten. Men om restriktionen uppfyller kriterierna i artikel 30 EG kan den ändå vara tillåten.
EG-domstolen konstaterar dock att förbudet i 4 kap. 2 § första stycket alkohollagen kan inte anses vara grundat hänsyn till intresset att skydda människors hälsa och liv enligt artikel 30 EG, eftersom det varken är ändamålsenligt för att uppnå syftet att allmänt begränsa alkoholkonsumtionen, eller står i proportion till syftet att skydda ungdomar mot alkoholkonsumtionens skadeverkningar.