KRÖNIKA – av Thomas Ahlstrand, åklagare i Göteborg vid Riksenheten mot Internationell och Organiserad brottslighet
Orden har makt över tanken – och ibland också över verkligheten. Så är det med uttrycket ”långa häktningstider”.
”Sverige har långa häktningstider” får vi veta. Sverige får kritik av Europarådets och FN:s tortyrkommittéer för långa häktningstider. Men är det sant?
Att Sverige får kritik är sant. Då ska man veta att alla stater får kritik av dessa kommittéer och utifrån vad tortyrkommittéerna bedömer som det rimliga krav man kan ställa på den staten. Den kritik som drabbar oss brukar gå ut på att vi har häktade med restriktioner – inte att häktningstiderna är långa i och för sig.
Kritik som drabbar andra länder brukar handla om mycket långa häktningstider, isolering i häktesceller, bristande säkerhetsmässiga och sanitära förhållande i häkten och om överbeläggning.
Det betyder inte att kritiken inte bör tas på allvar; det betyder bara att den – i en internationell kontext – inte är fullt så stark och ensidigt inriktad på vårt land, som vi kanske ofta tror.
Det är tungt och svårt att sitta häktad med restriktioner. Men det kan jämföras hur det kan vara på andra platser.
Är du häktad på kontinenten har du kanske inte restriktioner och du har rätt till ett telefonsamtal i veckan – om du har råd att köpa jetonger till telefonautomaten och den inte är upptagen, och inte är trasig; och du har rätt till besök, i ett stort rum med en disk och ett gallrat glasfönster och en vakt; och du måste dela cell med flera typer du inte valt själv och vilkas språk du förhoppningsvis förstår och som kanske inte rånar dig på de slantar du tjänat på att sy postsäckar; men du har inga restriktioner.
Skälet till varför vi har restriktionerna är enkelt. Vi har en egenhet i vår bevisvärdering: domstolar anser sig inte kunna avfärda ens uppenbart fabricerade eller anpassade berättelser – och därför måste vi ha restriktioner.
Den olycklige tilltalade som i Frankrike eller Polen eller lagom till huvudförhandlingen försöker sig på en ny och tillrättalagd story, med eller utan stödbevisning från inkallade kumpaner eller släktingar, blir utskälld av domaren (”Tror han jag är dum?”) och riskerar rejäl påbackning av straffet.
En svensk domare däremot säger att ”åklagaren har inte kunnat vederlägga de vid förhandlingen framförda invändningarna”. Det är därför som vi behöver restriktioner och som de inte gör det.
Vad är en ”lång” häktningstid? Den som är häktad tycker att varje dag är en dag för mycket. Lagstiftaren tyckte, för hundra år sedan när samhället såg mycket annorlunda ut, att en fjortondagarsperiod eller två verkade vara tillräckligt. Det samhället finns inte kvar.
I februari 2009 sköts en polisman ihjäl i en förort utanför Paris. Gärningsmannen greps omedelbart och dömdes år 2011 efter ett och ett halvt år i häkte till tjugo års fängelse.
Han överklagade men hovrätten hade inte utrymme att ta upp hans sak varför han försattes på fri fot i oktober 2015 (och omedelbart avvek till sitt hemland Sri Lanka, där han såvitt man vet fortfarande finns kvar). Det finns andra europeiska länder med mycket långa häktningstider.
Men det finns jämförande statistik över häktningstider. Det är inte lätt att jämföra länder med olika system, felkällorna och möjlighet till feltolkningar är många, men i alla fall: i Europarådets jämförande statistik (”Council of Europe, Annual Penal Statistics, Space I, Prison Populatations Survey 2014, Updated 25th April 2017”) läser vi att en genomsnittlig häktestid i Sverige (tabell sid 108) är en (1) månad, att jämföra med ett europeiskt medeltal fyra månader, eller med Norge, tre månader, Nederländerna fyra månader, Finland fyra månader, Italien sex månader … (för att inte tala om alla länder där siffrorna inte är tillgängliga).
Samma enda månad återkommer för övrigt i Åklagarmyndighetens egen statistik i dess feldöpta – verkligt missvisande! – rapport (”Restriktioner och långa häktningstider, Tillsynsrapport 2017, UC Malmö Oktober 2017:1”).
Och även de våra längsta häktningstider förefaller vid en europeisk jämförelse med andra rättsfall av motsvarande dignitet vara påfallande korta. Ännu har ingen av de överlevande och infångade attentatsmännen från Bataclan i Paris och Zaventem och Bryssel ställts inför rätta för de brotten.
Dessutom har vi kortast tänkbara tid mellan ingivande av åtal och påbörjande av rättegång: två veckor (vilket ju, när det gäller rättegångar som varar i mer än en vecka, är omöjligt att följa och medför ett avancerat och institutionaliserat hyckleri med åklagare, domare och försvarsadvokater som samarbetspartners för att hitta rättegångsdatum som är möjliga).
Det finns flera problem med alltför korta häktningstider; förutom problemen med planering som jag berör ovan, är det ju så att om utredningstiden är kort tenderar arbetet att slarvas iväg. Åklagaren vänder verkligen inte på alla stenar. I stället prioriteras att få utredningen färdig: målet blir inte den perfekta utredningen, målet är att utredningen ska bli bra nog.
Detta gäller inte de största målen men vardagsbrotten eller brott på allvarlig nivå där häktning av olika skäl inte kan undgås men där utrymmet för en djupgående undersökning helt enkelt inte finns.
Visst kan man diskutera häktning och häktningstider. Men man bör göra det utifrån korrekt faktaunderlag. Sverige har korta häktningstider. Mycket korta.
