Ofta arrangeras trygghetsvandringar av lokala brottsförebyggande råd i anslutning till öppna medborgarmöten, dit boende i området bjudits in för att ges möjlighet att ställa frågor och lämna information.
I vandringen kan vem som helst delta, tillsammans med representanter från kommunen och närpolisen, berättar kommissarie Marie Johansson Meinke, som arbetar med brottsförebyggande frågor.
– Alla är varmt välkomna att följa med och peka på problem. Det kan vara allt från dålig belysning och stora buskage, till att vissa platser är ett tillhåll för missbrukare.
Vart man ska gå bestäms av de som vill följa med. Allt som sägs och alla påpekanden som görs dokumenteras och markeras på en karta – som då också kan fungera som uppföljning genom att skriva ner vad som görs åt varje problem. Resultatet redovisas under nästa medborgarmöte.
Det är enligt Marie Johansson Meinke viktigt att vara tydlig angående vad som kan åtgärdas och vad som inte kan åtgärdas, och vilka begränsningar kommunen och polisen har.
– En gata där människor upplever att bilar kör för fort kan av ekonomiska skäl inte dras om. Men kanske är det istället möjligt att budgetera för farthinder under nästkommande år.
Lars Alexandersson, chef för enheten för lokalt brottsförebyggande arbete på Brå, menar att trygghetsvandringar på ett bra sätt använder all tillgänglig kunskap om områdets problem.
– Om man sammanställer och utnyttjar dessa kunskaper från polis, socialarbetar och skolpersonal, men också olika kategorier av boende har man ett bra underlag för att utforma effektiva åtgärder mot brott
.
Metoden i sig innebär en ordentlig förankring av åtgärderna hos många människor, vilket skapar en djupare delaktighet i samhällsförbättringsarbetet, menar Lars Alexandersson.
– Negativt kan vara att man inte lyckas rekrytera alla kategorier av boende i ett område, till exempel har invandrare och yngre i vissa områden varit svårt att få med i trygghetsvandringar.
På det nyligen genomförda Stockholmssymposiet i kriminologi, som lockade internationell publik, presenterades den svensk brottsförebyggande metoden som Safety and Security Walks. Men lämpar sig verkligen trygghetsvandringar för utländska förhållanden?
– Det finns åtminstone ett stort intresse ifrån övriga europeiska länder för TV-metoden, och den tillämpas inte bara i bostadsområden, utan även i skolor, berättar Lars Alexandersson.
Marie Johansson Meinke menar att trygghetsvandringar fungerar överallt, även om fokus skiljer sig åt.
– Vad man väljer att fokusera på när man vandrar beror på vad man tycker att man vill titta på. I norra Sverige kan det till exempel vara fokus på snöröjning, vilket kanske inte är aktuellt i söder.
Bäst effekt har trygghetsvandringar på den så kallade vardagsbrottsligheten, som skadegörelse och klotter, menar Lars Alexandersson.
– Men ett viktigt syfte med TV är också att minska de boendes rädsla att utsättas för brott, vilket i sin tur kan leda till att ökad ”befolkning” av tidigare skumma och mörka platser, vilket i sin tur kan bidra till att genom avskräckning förebygga brott mot till exempel person.
Paradoxalt nog kan ett ökat fokus på trygghet och säkerhet leda till en minskad trygghet bland medborgare. En polisbil som kör runt i ett bostadsområde kan för vissa personer innebära en känsla av trygghet. För andra är polisbilen ett tecken på att det pågår brott i området.
På flera platser i Sverige arrangeras trygghetsvandringar på ett mycket strukturerat sätt, efter en framtagen manual. Dessa återkommande vandringar gör att kontakten mellan Polisen och de boende blir en naturlig del i vardagen, menar Marie Johansson Meinke.
– Den polisiära närvaron motverkar otrygghetskänslan. Alla vet varför polisen är på plats.
Johanna Haddäng
johanna.haddang@dagensjuridik.se
