Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

Svensk advokat i Barcelona om krisen: ”EU kräver att spanska sparare ska stå för bankernas förluster”

Krönikor
Publicerad: 2012-12-03 12:52
Joel Nilsson

KRÖNIKA/ANALYS – av Joel Nilsson, medlem i Barcelonas Advokatsamfund och delägare i Nilsson & Hobeich

 

Det är en numer alltför välbekant historia. De banker som under många år gjort stora vinster på olika finansiella transaktioner hamnade i kris när många av lånen visade sig vara luftslott. Nu vill de att enskilda sparare ska stå för risken och betala bankernas förluster.

Den 31 augusti antog den spanska regeringen en ny förordning i enlighet med de allt hårdare krav som EU:s ställt  på för den spanska ekonomin.

Det första förordningsutkastet var så pass långtgående att enskilda skulle fråntas rätten att driva sina fall via domstol. Som tur är kan man ännu inte driva igenom förordningar som strider mot konstitutionell rätt.

Mot löften om att hjälpa Spanien med statsskulden har EU krävt en garanti att stödpengarna inte går till aktieägare eller de som handlar med obligationer – utan endast som garanti för vanligt sparande.

Spanien har försökt invända att det stora flertalet aktieägare som drabbats är äldre människor som helt saknat kunskap om de avancerade finansprodukter och högriskprodukter som bankerna låtit dem spara i.

EU har å sin sida inte låtit sig övertygas och menar sig inte kunna tro att den spanska centralbanken inte har övervakat handeln med bankernas egna obligationer och att det ligger på centralbankens ansvar att se till så att handeln med komplexa produkter endast sker mellan banken och investerare.

För att förstå hur detta kunde ske måste vi gå tillbaka till mitten av nittiotalet, närmare bestämt till 1996. Det var 1996 som de spanska sparbankerna riktade klagomål till centralbanken och mena att de inte kunde konkurrera med de vanliga bankerna då de inte hade samma kapital bakom sig. Något som i sin tur berodde på att sparbanker bara tilläts växa genom eget kapital.

För att kringgå detta hinder startade man därför nya bolag på Caymanöarna för att via dem ge ut obligationer – utan rösträtt – och på så sätt få in mer eget kapital.

Centralbanken var väl medveten om vad som skedde och lät även sparbankerna, och sedermera även de vanliga bankerna, sälja egna obligationer för att öka det egna kapitalet. Ofta såldes dessa till kunden som ”ett vanligt sparkonto” där kontraktet inte behövde förnyas och där man kunde få tillbaka sitt sparande inom loppet av 24 eller 48 timmar. Och under lång tid fungerade de som bankerna sagt i och med att man skapade en så kallad ”egen marknad”, vilket innebar att man återköpte obligationerna från en kund för att sälja dem vidare till en annan.

Det är under 2008 denna ”finansprodukt” säljs i stor skala till ”vanliga sparare” och vid flertalet tillfällen dessutom utan de test som är obligatoriska i enlighet med den Europeiska dispositionen 2004/39/CE ”MIFID”.

MIFID införlivas och modifierar den spanska lagen gällande såväl denna finansprodukt som en rad andra. I lagen gör man gällande att obligationerna är en sammansatt finansprodukt, en så kallad hybrid, som medför hög risk och att bankerna därmed är skyldiga att ha tillräckligt med information om kunden för att veta ifall produkten är lämplig för dem.

Så långt allt väl, men under 2009 faller obligationerna i värde med enorma förluster som resultat. Detta är dock inget som omedelbart märks av i och med att bankerna behåller sina ”interna marknader” (det vill säga säljer dem till andra klienter).

Under slutet av 2011 så slutar dock bankerna att använda den interna marknaden som ett led för att försöka leva upp till de nya så kallade Basel III-reglerna och den 8 december 2011 meddelar EBA – European Banc Autority, beslutet som man tagit den 26 oktober rörande vilka värden som får bokföras som eget kapital av högsta värde och obligationerna är inte en av dem. Detta innebar att värdet på obligationerna föll ännu mer och skapade stora förluster för spararna.

En del banker har erbjudit andra produkter som substitut för obligationerna (aktier, värdepapper, etc) men de banker som staten tagit över har därigenom fråntagits allt handlingsförmåga och får därmed inte erbjuda någon som helst ersättning till de sparare som drabbats.

Sparare som i många fall förlorat alla sina tillgångar de har, såväl pensioner som avgångsvederlag och för dessa återstår endast möjligheten att stämma banken och försöka få tillbaka sina besparingar i domstol.

En reglering av de senaste årens finansiella innovationer är ett måste, i och med att finansmarknaden alltmer öppnat upp för enskilda småsparare är det än viktigare att den enskildes rätt tas tillvara.

En enskild sparare befinner sig i både ekonomiskt och informationsmässigt underläge gentemot en bank. Däremot kommer reglering aldrig att kunna täcka upp alla de innovationer som framtiden kommer att föra med sig. Därmed måste det till ett växelspel mellan byråer som likt vår specialiserar på att tillvarata den enskildes rätt mot bankernas finansderivat, och en lagstiftning som begränsar den finansiella uppfinningsrikedomens avarter. I slutändan ligger det i såväl bankernas som spararnas intresse att hitta en trygg och balanserad jämvikt mellan risk och trygghet.

 

Joel Nilsson är medlem i Barcelonas Advokatsamfund och delägare i Nilsson & Hobeich

 jsn@nilssonabogados.com


Dela sidan:
Skriv ut:


Stefan Wahlberg
stefan.wahlberg@blendow.se
Kommentarer
Håll dig till ämnet i artikeln du kommenterar och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och för berörda personer i artikeln. Inlägg som vi bedömer som olämpliga kommer tas bort.