Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

Svårt försvara tryckfriheten efter Lindbergaffären

Debatt
Publicerad: 2010-07-31 19:37

Av Fredrik Olsson, chefredaktör

Igår dömdes den tidigare polischefen Göran Lindberg till sex år och sex månaders fängelse.

DN tassar idag lite försiktigt kring frågan om silkesvantar för poliser och tingsrättens bedömning av flickornas trovärdighet. En av målsägandena berättar för tidningens mest profilerade rättsreporter om hur det kändes att gå in i salen. Aftonbladet spekulerar i att Lindbergs välpolerade yta kan ha haft ”några sprickor långt tidigare”. En kolumnist slår ett slag för sexköpslagen.

I övrigt inte mycket. Lindbergs advokat Karl Harling berättar i ett videoklipp på svd.se att hans klient inte mår särskilt bra. Några pratminus från 17-åringen i Expressen. Tyst på Newsmill.

Kanske finns det inte så mycket mer att säga. Inget har framkommit som tyder på att Lindberg fallit offer för ett rättsväsende som inte klarar att hantera avvikande sexuellt beteende, eller en sammansvärjning av flickor i jakt på skadestånd. Inga silkesvantar, inga förvirrade domskäl om unga flickors sexvanor. Kort sagt, domen innehåller ingenting för den som söker efter en annan bild än den pressen målat upp, eller för den delen några försonande drag hos Lindberg. 

Det kan också vara så att redaktionerna vill lägga Lindbergaffären bakom sig. Domstolen dömde som tidningarna hoppats – sexbrottslingen, plågoanden och våldtäktsmannen är nu skyldig även i juridisk mening. Mot bakgrund av hur nyhetsrapporteringen sett ut hade en friande dom varit förödande.

Sekretess och stängda dörrar har nämligen inte hindrat Sveriges största tidningar, och allra minst TT, från att beskriva Göran Lindberg som våldtäktsman, hans handlingar som brott och flickorna som offer. Före det att delar av förundersökningsprotokollet offentliggjordes i slutet av juni, före det att Lindberg erkände sexköp i april, och långt före det att Södertörns tingsrätts dom offentliggjordes. 

Eftersom Göran Lindberg medgett att han köpt sex har man kunnat kalla honom sexbrottsling utan efterföljande anmälningar till PO eller JK. Med lite god vilja har flickorna då också kunnat beskrivas som offer, ett ord som används sex gånger i Expressens artikel från de inledande förhandlingarna i tingsrätten:

”I går steg den unga kvinnan in i rättssalen och mötte sin plågoande igen …Minst fyra av Göran Lindbergs offer tänker möta honom öga mot öga i rätten. … Redan i går,  under den första rättegångsdagen, kallades det första offret in i salen…”

Och så vidare. Resten av artikeln handlar inte om några sexköp, utan om de våldtäkter Lindberg då var misstänkt för. Aftonbladet, några dagar före Expressens artikel:

”På tisdag står han i tingsrätten misstänkt för det yttersta uttrycket för sexuellt förtryck. Offren är tonåringar, unga flickor som självklart måste skyddas, det finns nog ingen som ifrågasätter det.”

En vanlig strategi har annars varit att skriva lite diffust om ”brotten”, och överlämna åt läsaren att avgöra om det är frivilligt samlag mot betalning eller grova våldtäkter med läderremmar och disciplinbollar som avses. Inte sällan används följande stilistiska grepp, där skribenten markerar att Lindberg ännu inte är dömd men samtidigt beskriver brottet som ett konstaterat faktum:

”Flera av brotten som Lindberg åtalas för har begåtts i Stockholm mellan januari 2009 och januari i år.” (TT)

”Våldtäkterna präglades av förnedring och kvinnan i ett av fallen utsattes, enligt åklagaren, för ”sadistiskt sexuellt våld”.” (TT)

”En av de våldtäkter som Göran Lindberg misstänks för rubriceras som grov. Den då 17-åriga flickan våldtogs av Lindberg på en konferensanläggning i Täby kommun i januari 2007.” (TT)

”En av de tjejer som Göran Lindberg ska ha utnyttjat, av kammaråklagare Håkan Roswall kallad målsägande C, var 17 år när hon i januari 2007 utsattes för en grov våldtäkt på Såstaholms konferensanläggning i Täby.” (Expressen).

Och så har vi de som skriver som om en lagakraftvunnen dom förelegat:

”När hon var 17 år våldtogs hon själv i en lägenhet i Bandhagen i Stockholm. Flickan beskriver hur hon försågs med ögonbindel, hur Lindberg tog grepp om hennes armar, satte sig på hennes ansikte så att hon fick svårt att andas och tryckte ned henne i sängen.” (TT)

”Linda” som vid flera tillfällen utsattes för brutala våldtäkter av olika män är en av dem som tvekar.” (Expressen)

Våldtäkterna var alltså våldtäkter långt för den 30 juli. Återstod alltså bara att komma runt sådant som beviskrav och andra byråkratiska formaliteter. Eller som SvD uttrycker saken: 

”Göran Lindberg kan dömas för flera våldtäkter – men svårt att bevisa brott”

Nyhetsrapporteringen har också varit full av medvetna eller omedvetna utelämnanden. SvD skrev dagen före domens avkunnande, visserligen helt riktigt, att Lindberg greps när han skulle träffa en 14-årig flicka och att han då hade med sig en svart väska med flera sexleksaker. Av domskälen framgår att Lindberg och 14-åringen aldrig träffats, att Lindberg aldrig sett någon bild på flickan, att de diskuterat hennes ålder och att hon sagt sig vara i 18-årsåldern. Ingenting om detta i TT:s artikel efter domens avkunnande, annat än att han ”frikänns”.

Till det kommer det som inte sägs rakt ut, den så kallade undertexten. När Aftonbladet skriver: ”EXTRA Telefonavlyssning avslöjar Polischefens mörka hemlighet, med de utryckta citaten ”en liten örfil till skadar inte,” och ”såja, oh en ordentlig örfil”, med vit text på svart bakgrund använder man sig en layout som vanligtvis är förbehållen artiklar om organiserad brottslighet, naturkatastrofer och terrordåd.

Beskrivningen av Lindberg är också intressant:

”En hålögd och avmagrad Lindberg gick då in i salen med kutad rygg och blicken i golvet.” (Expressen)

”Även under den följande sakframställningen och förhöret uppges Göran Lindberg ha hållit sig lugn och avstått från dramatiska reaktioner och utspel.” (Också Expressen)

En viktig pressetisk princip är att tidningar ska avhålla sig från att ta ställning i skuldfrågan innan målet är avgjort. På 80-talet fällde PO en tidning för formuleringen ”yrkeskunskapen avslöjade honom, obducent fast för styckmordet”. Mycket tycks tala för att man hade gjort samma publicistiska avvägningar idag.

Professorer, advokater, poliser, åklagare och andra viktiga nyhetskällor – vid sidan av parterna de enda nyhetskällorna innan förundersökningen eller domen blir offentlig – har förstås också uttalat sig om Lindberg. 

Kriminologen Jerzy Sarnecki kunde redan i januari berätta att någon som lever som Lindberg gjort  har en ”någon sorts grov psykisk störning”. Vilken psykisk sjukdom det rör sig om framgår inte, annat än att det har med oförmåga att kontrollera begär att göra. Det kan hur som helst inte vara Lindbergs sexuella läggning som avses eftersom Socialstyrelsen sedan ett par år inte betraktar sadomasochister som psykiskt sjuka.

Psykologiprofessor Martin Grann har i en intervju i Aftonbladet förklarat att ”den här typen av beteende” eskalerar över tid.

Åklagare Håkan Roswall har gjort gällande att innehållet i Lindbergs väska var ägnat att användas vid sexuella övergrepp – en beskrivning som tingsrätten funnit riktig, men som trots Lindbergs påstående om att sexleksakerna skulle användas på honom blev allmänt accepterad långt före det att domen avkunnades.

Leif GW Persson skrev således:

”I hans bil påträffas en väska med ”hjälpmedel ägnade att användas vid sexuella övergrepp”, bland annat en ögonbindel, flera läderpiskor, läderband med spännen, läderarmband, armband med karbinkrokar, vanliga läderremmar och vibratorer. Givetvis också den, i sammanhang som detta, obligatoriska ”disciplinbollen med koppel”, ett nödvändigt hjälpmedel för den som vill få tyst på ett motsträvigt och skrikande offer och med de flesta hotell är det ju tyvärr så att de har alltför tunna väggar.”

Professor Madeleine Leijonhufvud säger till tidningen Fokus (som tidigare visat hur man skriver om den här typen av händelser utan att gå händelserna i förväg):

”Även om inte psykologi är mitt expertområde så tycker jag vi kan dra en viktig lärdom av detta, nämligen att den här sortens brottslighet kan förekomma även där man minst anar det.”

Hade artikeln slutat där hade hon kunnat falla tillbaka på att det var sexköpen som avsågs. Men, i nästa andetag säger professorn, vetenskapsmannen och experten i straffrätt att vi alla har ”en bild av hur en våldtäktsman är, ser ut och uppför sig”. 

Egentligen inget konstigt med det. Åklagare, advokater, professorer och andra nyhetskällor har en grundlagsskyddad rätt att yttra sig. Det kan argumenteras för att de i vissa fall rent av har en skyldighet att göra det. Och de omfattas till skillnad från journalister inte av följande passage i de pressetiska reglerna:

”Var kritisk mot nyhetskällorna. Kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger, även om de tidigare har publicerats. Ge läsaren/mottagaren möjlighet att skilja mellan faktaredovisning och kommentarer”.

Det har funnits goda skäl att vara kritisk mot nyhetskällorna när det gäller Lindberg. Anklagelserna hade kunnat vara falska. Det hade kunnat vara så att flickorna samtyckt till sex med våldsinslag. Eller som Lindberg själv hävdat i förbifarten, att han var den som skulle utsättas för våldet och tvånget.

När delar av förundersökningsprotokollet släpptes för drygt en månad sedan klarnade bilden, men det innebär inte att utgången var given. Domstolen hade helt enkelt kunnat komma fram till att bevisningen inte höll. Vilket domstolen också gjorde rörande den 14-åring som Lindberg haft ”pappa-dotter-samtal” med, och ett par andra brott som Lindberg misstänkts för men som han nu alltså ska betraktas som oskyldig till.

På det stora hela fick tidningarna rätt. Lindberg och flickorna har kommit överens om samlag mot betalning. Lindberg har sedan dykt upp med lackkjolar, flygvärdinneuniformer, dildos, läderremmar och andra föremål som de oerfarna och naiva tonåringarna tafatt gått med på att använda. För att Lindberg framträdde som dominant och hotfull, för pengarna, och i något fall för att flickan i fråga trodde att Lindberg skulle kunna hjälpa henne att komma från det behandlingshem där hon vårdades för självdestruktivt beteende. Därefter band, slog och våldtog han dem. Till det kommer att han förmedlat flickorna till andra män.

Lindberg döms till sex och ett halvt års fängelse för bland annat grov våldtäkt, två fall av våldtäkt, misshandel, tre fall av koppleri, 28 fall av köp av sexuellt tjänst. Han ska utge skadestånd till flera av målsägandena och dessutom 700 000 kronor till staten för försvar och målsägandebiträde. 

Även om det är omöjligt att sympatisera med Lindberg har han och hans familj hela tiden haft – och har fortfarande – rätt att slippa publiceringar som inte motiveras av ett uppenbart allmänintresse. Det är dock inte Lindbergs eventuella publicitetsskada jag intresserar mig för.  

I utbyte mot sådant som ansvarig utgivare, pressetiska regler, och en adress att skicka stämningsansökningar till har lagstiftaren hittills avstått från andra inskränkningar än de allra nödvändigaste. Övertramp slår inte bara mot den som hängs ut, utan i förlängningen mot tidningarna själva och ytterst tryckfriheten.

För några år sedan kom den brittiska skvallertidningen News of the World  över ett videoklipp föreställande formel 1-presidenten Max Mosley och fem prostituerade iförda samma typ av kläder som polisen hittade i Lindbergs väska. Tidningen publicerade videon under rubriken ”F1 Boss has Sick Nazi Orgy with Five Hookers”.

Den tidigare barristern Max Mosley fick rätt i den efterföljande processen. Domstolen bedömde att Mosleys sadomasochistiska förehavanden saknade allmänintresse och förpliktade News of the World att betala 60 000 pund i skadestånd. Mosleys korståg mot pressen slutade dock inte där.

Mosley tog målet till Europadomstolen, som nu ska ta ställning till om ersättningen varit tillräcklig. Och, mer avgörande, till en framställning som i korthet går ut på att en journalist som kritiserar någon ska låta den kritiserade ta del av artikeln i förväg. Personen ifråga ska därefter kunna vända sig till domstol för att få publiceringen stoppad.

Mosley menar att detta krävs för att enskilda ska kunna ta sin rätt enligt Europakonventionens artikel 8 tillvara. Och att underlåtenhet att kontakta den som kritiseras bör leda till fängelse. Den engelska pressen är alltså på god väg att tvingas be de som ska granskas om lov. Och i ett medieklimat där nyhetshändelser bevakas i realtid dygnet runt invänta handläggning i domstol. Målet behandlas med förtur och kan komma att avgöras redan nästa år.

Likheterna mellan Mosley och Lindberg är uppenbara. Beståndsdelarna i historierna är desamma: makt, pengar, sex, våld dubbelmoral, raserade karriärer och familjer som slås sönder.  

Chefredaktören för en av de ovan citerade tidningarna har sagt att han inte vill att jurister ska agera smakdomare. Förhoppningsvis blir det inte så. Men när oskuldspresumtionen, som alltså är inskriven i de pressetiska reglerna för press, radio och tv, visar sig väga så lätt mot en väska full med sexleksaker är det svårt att hitta argument  mot de som anser att integritetsskyddet bör ges en starkare ställning i förhållande till tryckfriheten.

 

 Bild: Jonas Ekströmer / Scanpix


Dela sidan:
Skriv ut:


Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se
Kommentarer
Håll dig till ämnet i artikeln du kommenterar och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och för berörda personer i artikeln. Inlägg som vi bedömer som olämpliga kommer tas bort.