Styvpappan vände sig till Göteborgs tingsrätt och ansökte om att få adoptera den sjuårige pojken. Han pekade bland annat på att pojken var som en son för honom.
Hans uppfattning redovisas i avsgörandet från Göteborgs tingsrätt:
”De trivs ihop och älskar varandras sällskap. De har starka band och en stark kärlek till varandra. P (pojken) ser S (styvpappan) som sin pappa och har kallat honom för pappa i 3 år. Det är S som tillsammans med M (mamman) lär P att bli en självständig person med en egen identitet och empati gentemot andra människor. Genom att adoptera P vill S ge honom all den trygghet som ett barn och blivande vuxen behöver.”
Älskar sin son
Mannens fru har ensam vårdnad om pojken. Hon samtyckte till adoptionen och lyfte fram att pojkens biologiska pappa överhuvudtaget inte har intresserat sig för pojken på flera år.
Den biologiska pappan har inte heller svarat på tingsrättens brev men däremot sagt till de sociala myndigheterna att han motsätter sig adoption:
”B (den biologiska pappan) älskar sin son P och vill inte att han ska adopteras bort och önskar att han en dag får träffa P och berätta detta för honom. P är inte tillräckligt stor för att inse vad det innebär att bli bortadopterad, om några år kan han ångra sig och då behöva sin biologiska pappa. B vill i sådant fall finnas där för P.”
De sociala myndigheterna tillstyrkte adoptionen.
Tingsrätten konstaterade att ett ja till adoptionsansökan år oåterkalleligt. En adoption skulle därför betyda att den juridiska grunden för umgänge mellan den biologiska pappan och pojken skulle försvinna.
Tingsrätten lyfte fram pojkens unga ålder och konstaterade att det inte går att utesluta att pojken i framtiden skulle kunna få ett stort värde av ett umgänge med sin biologiska pappa.
Tingsrätten anser därför att det inte finns tillräckligt starka skäl för att, mot den biologiska pappans vilja, bevilja adoptionen.
Nekas i hovrätten
Styvpappan överklagade till Hovrätten för Västra Sverige men får nej också här. Hovrätten tvivlar inte på mannens uppgifter om att han uppfostrat pojken tillsammans med hans mamma och att pojken ser honom som sin pappa.
Den biologiska pappan motsatte sig adoption i hovrätten där han gav sin version av varför han inte hade hade träffat sin son på fyra år:
” Anledningen till att umgänget upphörde var att det förekom häftiga gräl mellan honom och M framför P och han ville inte att P skulle behöva lida av det. Han skrev över vårdnaden till M eftersom hon hotade att polisanmäla honom för brott som hon påstod att han hade begått mot henne.”
Hovrätten konstaterar nu att, även om starka band har utvecklats mellan styvpappan och pojken, så har han inte funnits i pojkens liv i mer än några år.
Också hovrätten tar upp att pojkens biologiska pappa förklarat att han vill ha en större kontakt med pojken i framtiden och det kan enligt hovrätten bli av stort värde för pojken med ett framtida umgänge med pappan.
Hovrätten anser därför, precis som tingsrätten, att skälen för adoption i nuläget inte är tillräckligt starka.
