Lissabonfördraget började gälla den första december. En av huvudpunkterna i fördraget är att de tre pelarna som EU har vilat på, två mellanstatliga pelare och en överstatlig pelare, slopas. Som en följd av detta går polisiära och straffrättsliga frågor från att ha varit mellanstatliga till att bli överstatliga.
”Riksdagen blir inte längre den ytterst ansvariga för straffrätten”
– Riksdagen blir inte längre den ytterst ansvariga för straffrätten i sin helhet i och med att EU får bestämmandekompetens på det straffrättsliga området, säger Petter Asp, professor i straffrätt vid Stockholms Universitet.
Kort beskrivet har straffrätten tidigare behandlats inom en av de mellanstatliga pelarna. Det innebar att beslut fattades genom avtal mellan medlemsländernas regeringar. I och med Lissabonfördraget blir dessa frågor istället överstatliga. Från att beslut har fattats genom enhällighet ska besluten nu fattas genom kvalificerad majoritet.
– Det här ökar helt klart möjligheten att få saker gjorda inom EU. Följden blir dock också att det blir svårare för länderna att säga nej till förslag och beslut, säger Petter Asp.
Medlemsländerna förlorar sitt veto mot nya lagar på området
Medlemsländerna förlorar sitt veto mot nya lagar på området. Istället ska de kunna dra i en så kallad nödbroms, om de menar att ett förslag skulle påverka grundläggande aspekter av deras straffrättssystem negativt.
Det betyder att en särskild procedur inriktad på att nå enighet ska sätta igång, men de andra medlemsstaterna kan ytterst välja att gå vidare utan till exempel Sverige.
– Redan då vetorätten fanns var nationernas möjlighet att påverka relativt begränsad. Man måste alltid välja sina strider. Nu när beslut fattas genom kvalificerad majoritet krävs att flera medlemsstater motsäger sig ett förslag för att kunna påverka förhandlingarna, säger Petter Asp.
Genom kvalificerad majoritet kan EU nu fatta beslut på en stor del av straffrättens område. Av fördraget framgår att samarbetet ska bygga på ömsesidigt erkännande av domar och rättsliga avgöranden, samt en harmonisering av medlemsländernas lagar.
Med beaktande av medlemsstaternas traditioner och rättsliga system ska EU kunna lagstifta om minimiregler på en rad områden, bland annat brottsoffers rättigheter, ömsesidigt tillåtlighet av bevis mellan medlemsstaterna och personers rättigheter vid det straffrättsliga förfarandet.
– Vad det gäller det straffrättsliga samarbetet ser jag en risk i att samarbetet är inriktat på minimininivåer. Kriminalpolitiken i andra länder är betydligt mer repressivt inriktad än vad den är i Sverige. Och det är ganska givet att man inte utgår från den minst repressiva politiken, utan väljer att flytta upp nivån, säger Petter Asp.
”Den relativt humana kriminalpolitiken i Sverige riskerar att gå förlorad”
Detta tror han på sikt kan leda till en ensidig kriminalpolitik.
– Risken finns att den relativt humana kriminalpolitiken vi har i Sverige på sikt går förlorad, säger han.
Petter Asp tycker även det är relevant att väcka frågan om i vilken utsträckning strafflagstiftning i praktiken kommer att kunna beslutas utan en riktig medverkan av parlamentariskt valda församlingar.
– När kompetensen överförs till EU får de nationella parlamenten betydligt mindre inflytande, säger han.
Han tror däremot inte att fördraget kommer att innebära några större konsekvenser för straffrätten på rättstillämpningsnivå i Sverige. Eftersom man på straffrättens område skall använda direktiv för att tillnärma den nationella lagstiftningen kommer svenska rättstillämpare, ungefär som nu, att kunna hålla sig till den svenska genomförandelagstiftningen.
Däremot tror han att fördraget kan komma att få konsekvenser som kan bli tydliga också på rättstillämpningsnivå när det gäller den internationella straffrättsprocessen, exempelvis gällande utlämning, överlämning och internationell rättslig hjälp.
– Här finns större utrymme för EU-rättsliga regler som direkt kan användas av domstolarna, bland annat eftersom det enligt fördraget är möjligt att använda förordningar och eftersom legalitetsprincipen inte ställer upp riktigt samma begränsningar,säger han.
Petter Asp poängterar att fördraget är stort och att mycket är öppet för framtiden.
– Det är inte helt lätt att förutspå hur samarbetet kommer att utvecklas, men helt klart är att mycket kan hända, säger han.
Att den utveckling som nu sker inom EU är det mest intressanta och aktuella på straffrättsområdet tycker han är tydligt.
– Även om EU:s betydelse för straffrätten inte alltid syns tydligt i domstol där det mesta ännu har en rent nationell karaktär är det uppenbart att samarbetet har väldigt stor betydelse på normgivningsnivå, det vill säga för lagstiftaren.
– Lissabonfördraget gör det ännu tydligare att straffrätten inte längre enbart är en nationell angelägenhet, säger Petter Asp.
Malin Letser
malin.letser@dagensjuridik.se
