Stötta dina medarbetare, hjälp dem prioritera och skydda sig mot skadlig stress.
Det är erkänt svårt att vara mellanchef idag. Chefen kläms mellan ledningens krav och medarbetarnas behov. Det är lätt hänt och ofta bekvämast för en själv att oreflekterat föra ledningens krav vidare till sina underställda. Detta är fegt och dessutom oklokt. Till dina centrala uppgifter hör att hjälpa varje medarbetare skapa en optimal arbetssituation med varierade och stimulerande uppgifter och lagom stressnivå. Om du då vidarebefordrar eller själv ställer orimliga prestationskrav på dina medarbetare skapar du stress och på sikt ohälsa, sjukskrivningar och uppsägningar. Medarbetare som inte mår bra kommer successivt att göra ett allt sämre arbete.
Du måste aktivt hjälpa dem att hitta en lagom intensitetsnivå. Det kan ofta handla om att hjälpa dem att prioritera mer eller klokare bland sina uppgifter, reducera perfektionism, vara nöjda med ”tillräckligt bra” insatser osv. Ibland måste du emellertid försvara dina medarbetare mot orimliga påbud uppifrån. Om ledningen ställer krav som dina medarbetare inte har möjlighet att tillgodose utan risk för att fara illa är det ditt jobb att påtala det för ledningen och göra allt som står i din makt för att åstadkomma rimligare krav. Råg i ryggen, civilkurage, integritet och självrespekt är nödvändiga egenskaper för varje chef (och för ett lyckligt liv). Chefen måste föregå med gott exempel och stå för något.
I offentlig verksamhet har jag sett många exempel på hur ledningen synbarligen utan närmare reflektion lägger på medarbetarna allt fler kringuppgifter av f f a administrativ karaktär. Vanligen finns det någon form av anledning, mer eller mindre vettig, till pålagan. Men som medarbetare undrar man hur ledningen tänker. Här har vi alltså ytterligare en sak vi förväntas göra utöver de uppgifter vi redan är ålagda. Anser ledningen att vi i nuläget har för litet att göra? Att vi arbetar för långsamt och gott kan rappa på litet? Att vi själva får omprioritera vår tid och våra uppgifter? Att vi ska jobba ytterligare något mer på obetald övertid? Att kommunal ”survival of the fittest” ska leda till en välgörande utrensning av de svagare elementen i organisationen? Eller tänker ledningen inte alls? Är ledningen rentav så feg och moraliskt korrupt att den struntar i frågan? För faktum är att antingen rullar medarbetarna tummarna, och då har ju ledningen ett jätteproblem även utan den senaste pålagan, eller så skickar man på medarbetarna ytterligare en belastning och spik i kistan på vägen mot utmattning och utbrändhet. Här skulle det behövas en rejäl dos moralisk stake från ledningen, så att man hjälper medarbetarna att hantera den nya pålagan genom att även tala om vad de kan ta bort istället för det nya så att den samlade arbetsbördan inte ökar. Först bör man dock noga ha prövat om man alls ska införa det nya eftersom det med nödvändighet leder till att något annat måste tas bort. En möjlighet är att ledningen öppet talar om att man är medveten om att den nya pålagan ökar arbetsbördan och att varje medarbetare därför är fri att efter eget omdöme omprioritera sina arbetsuppgifter och vid behov ta bort något inslag så att det nya ryms inom arbetstiden.
Har någon hört något sådant från sin ledning – jag har bara hört om det i ett fall – så skicka mig gärna ett mail om saken! Om man väljer sistnämnda strategi är det emellertid viktigt att man står för sin rekommendation och inte i efterhand – som i det fall jag känner till – sticker en kniv i ryggen på den stackars medarbetaren som på ledningens anmodan efter bästa förmåga prioriterat bort någon annan arbetsuppgift.
Den hysteriska ökningen av uppifrån kommande administrativa uppgifter, registrering och kontroll av att medarbetarna arbetar och med vad, och en hel del andra överdrifter och rena dumheter håller på att knäcka åtminstone delar av såväl skolan som sjukvården. Än går det, med ett nödrop, men snart kommer det att börja brista på allvar både här och där när allt fler av de bästa medarbetarna inte längre står ut med att inte få ägna sig åt sina kärnuppgifter utan på allvar börjar leta efter alternativa arbeten. Redan idag är det många av de trogna vingårdsarbetarna som fått nog och lagt sig i ”beredskapsläge” i väntan på att något helt annat arbete ska dyka upp. Det är emellertid inte så lätt för de flesta kommun- och landstingsanställda att hitta andra jobb och många av dem kommer därför aldrig att lämna den offentliga skutan. Organisationerna får ändå betala ett högt pris även för de missnöjda som blir kvar, eftersom missnöjda arbetare inte alls levererar samma insatser som de nöjda och engagerade. Många arbetsgivare förefaller inte riktigt medvetna om den avsevärda skillnaden i prestanda mellan dessa kategorier medarbetare.
Arbetsgivaren kan köpa arbetstagarens tid, men hans själ och hjärta kan arbetsgivaren bara få som gåva och tack för att denne bryr sig om medarbetaren. De flesta medarbetare vill gärna arbeta både mycket och hårt, men det måste vara med arbetsuppgifter som är både meningsfulla och roliga, under förhållanden där man blir sedd och uppskattad och inte försummad och kränkt. Dagens situation på många offentliga arbetsplatser i Stockholm – en del välfungerande undantag finns tack och lov ännu – för tankarna till den tysk som i ett mörkt ögonblick yttrade att ”mot dumheten kämpar självaste gudarna förgäves”. Och mot fegheten, skulle jag vilja tillägga.
Somliga medarbetare ställer själva orimliga krav på sig De måste vara felfria, känner ansvar och skuld för allt, drivs av perfektionism och storhetsvansinne och är i riskzonen för att drabbas av stress och utmattning. Det är din uppgift att hjälpa dem se och ta itu med detta problem, innan det går överstyr! Ordna ett samtal med medarbetaren. Inled med att säga ”Du kämpar mot dina egna stränga krav. Inte underligt att du är slutkörd” och se vad som händer när medarbetaren känner sig sedd och bekräftad på detta vis. Vi strävar alla efter andras bekräftelse. Vi söker andras uppmärksamhet, acceptans, medömkan, skuldkänslor, rädsla, hat, förakt… i grunden vill vi existera, och det upplever sig många göra bara när de får bekräftelse från andra. Det är en i grunden helt normal psykologisk drivkraft, men när det blir för mycket eller när vi inte själva förmår ge oss egen bekräftelse utan är helt beroende av andra för detta kan det bli problem.
Det blir lätt en ond cirkel, ju mer jag får ju mer vill jag ha. Letandet, de metoder vi använder, leder lätt till utbrändhet. Vanliga strategier vi tillgriper i sökandet av bekräftelse är att vara snäll, duktig, perfekt, framgångsrik, att erövra makt, att ständigt stå i centrum och ständigt försöka bli sedd. Andra, mindre effektiva metoder somliga hamnar i är självdestruktivitet, depressivitet, offermentalitet, aggressivitet, elakhet, och andra former av destruktivt beteende. Egentligen vill vi ha kärlek, men sättet vi söker det på är ibland osunt. Män använder ofta makt, kvinnor perfektionism.
Michael Rangne
