Forskarna vid Sahlgrenska akademin har granskat 2,5 miljoner personer i svenska brotts- och befolkningsregister. Samtliga domar för våldsbrott som utfärdades i Sverige mellan 1973 och 2004 med befolkningsstatistik för personer födda 1958 till 1980 har undersökts.
Fyra procent av alla de som ingick i studien dömdes för minst ett våldsbrott. Av dessa personer var 26 procent dömda tre eller fler gånger, vilket innebär att en (1) procent av befolkningen stod för 63 procent av alla våldsbrott under studieperioden.
Studien visar vidare att dessa återfallsförbrytare i hög grad är unga, missbrukande män, som tidigt debuterat med våldsbrott, som i många fall har en personlighetsstörning och som ofta ägnar sig åt annan kriminalitet som till exempel narkotika- och egendomsbrott.
– Våra resultat visar att fyra procent av dem som återfaller i våldsbrott har psykossjukdomar som schizofreni och bipolär sjukdom. Det innebär att psykossjukdom är dubbelt så vanligt bland återfallsförbrytarna som hos normalbefolkningen, men de utgör trots det en mycket liten andel av återfallsförbrytarna, säger Örjan Falk, forskare vid Sahlgrenska akademin.
En slutsats som forskarna drar är att de massmedialt uppmärksammade enskilda ”vansinnesdåden”, vilka utförts av någon med svår psykisk störning, inte ansvarar för den generella återfallsvåldsbrottsligheten.
Studiens resultat är enligt forskarna viktig i det brottsförebyggande arbetet.
– Det här hjälper oss att identifiera vilka individer och grupper som behöver särskild uppmärksamhet och extra insatser. Det behövs en diskussion om straffets funktion för denna grupp, och vi vill gärna initiera en debatt om vilken typ av kriminologiska och medicinska åtgärder som är meningsfulla att satsa på, säger Örjan Falk.
Trots resultatet argumenterar menar forskarna att längre straff för våldsbrott inte skulle lösa problematiken.
– Att enbart låsa in dem som begår tre eller fler våldsbrott på livstid skulle sannolikt medföra flera oönskade konsekvenser såsom eskalering av allvarligt våld i samband med polisingripanden och ökade motiv för våldsverkare att hota och angripa vittnen för att undgå livstidsdom. Det är även ett faktum att ett stort antal våldsbrott begås inne på anstalter, säger Örjan Falk.
Han förespråkar istället ett större fokus på samhällsskydd och vård. Barn och ungdomar som uppvisar tecken på våldsbeteende och som ligger i riskzonen för att senare bli återfallsförbrytare i våldsbrottslighet bör bli föremål för genomgripande satsningar, menar Örjan Falk.
– Även för dem som redan kroniskt återfaller i våldsbrott finns fler alternativ än enbart inlåsning, till exempel högintensiv övervakning, elektronisk övervakning och utveckling av särskilt inriktade behandlingsprogram.
– Det skulle inledningsvis medföra en högre samhällskostnad, men skulle sett över en längre tidsperiod minska det totala antalet våldsbrott och därmed minska stor andel lidande och de kostnader som är en konsekvens av våldsbrotten, säger han.
Foto: TT
