”Stöldskyddsföreningen utövar ingen myndighet – men Polisen hänvisar till våra regler”

Advokaten Conny Larsson skriver i Dagens Juridik 2015-11-03 en debattartikel under rubriken ”Polisen har inget bemyndigande att delegera normgivningsmakt till en privat aktör”.

Då advokat Larsson i rubricerat inlägg refererar till SSF Stöldskyddsföreningen (SSF), önskar SSF framföra följande replik;

Det är korrekt att bland annat Polismyndigheten, i sina bedömningar, hänvisar till sina föreskrifter i FAP 579-2 som i sin tur hänvisar till SSF:s särskilda regler och krav för bland annat larmcentraler (SSF 136 utgåva 4).

SSF är en ideell icke vinstdrivande organisation som arbetat med säkerhetsfrågor sedan år 1934. SSF genomför inga faktiska certifieringar. SSF preciserar kraven för certifiering som naturligtvis är en trygghet för att säkerställa kompetensen för att utföra specificerade uppgifter.

När det gäller bland annat certifiering av larmcentraler och värdetransportenheter är detta av särskild vikt på grund av den samhällsviktiga verksamhet som företagen tillåts bedriva. Företag med sådan verksamhet är skyldiga att följa regelverket och endast använda dokumenterat godkända produkter i sin verksamhet.

Att inte försäkra sig om att de produkter som används i verksamheten uppfyller ställda minimikrav, kan på ett allvarligt sätt riskera att utsätta kunder och egen personal för fara. I syfte att säkerställa att företagen infriar fastställda minimikrav har rättsvårdande myndigheter möjlighet att söka ledning i de certifieringskrav som fastställs av SSF.

Det står klart att Polismyndigheten, enligt lagen om Bevakningsföretag och Förordning om Bevakningsföretag, får meddela föreskrifter efter samråd med arbetsmarknads- eller branschorganisation.

Polismyndigheten har, i föreskrifterna i FAP 579-2, helt korrekt hänvisat till SSF:s särskilda regler och krav. Alternativet för Polismyndigheten hade varit att i föreskrifterna detaljerat beskriva SSF:s krav (provningsmetoder mm) för certifiering av exempelvis larmcentraler, vilket är omöjligt ur både ett kompetens- och verifieringsperspektiv.

Syftet med SSF:s certifieringskrav av bland annat larmcentraler är att olika aktörer har tillgång till referensramar genom exempelvis SSF:s normer eller svensk standard (SS eller SS-EN) och genom provning/utvärdering och certifiering kan uppfylla kraven. Detta betyder att Polismyndigheten och Länsstyrelsen förmodligen accepterar ett certifikat utfärdat av ett certifieringsorgan mot den aktuella normen eller standarden.

Det ska framhållas att det är Polismyndigheten själv som, genom sina föreskrifter, angivit prestandanivån för exempelvis larmcentraler.

Ett certifikat gäller normalt i fem år och måste därefter förnyas. Varje år under giltighetstiden görs revisioner för säkerställande att kraven är uppfyllda. Utan denna certifiering skulle Polismyndigheten (och andra aktörer) själva vara tvungna att följa upp allt i detalj.

Advokat Larssons påstående att ”SSF av Polismyndigheten bemyndigats att bestämma vad som ska gälla för certifiering av larmcentraler” är felaktigt.

SSF:s har inte bemyndigats av Polismyndigheten. Polismyndigheten har endast i sitt beslut hänvisat till SSF:s föreskrifter.

SSF utövar ingen som helst myndighetsutövning (ett beslut eller annan åtgärd som fattas av en myndighet och som är ett uttryck av makt över en medborgare).

Advokat Larssons påstående att ”något förfarande för Polismyndighetens godkännande av SSF:s krav innan de blir gällande finns inte och det finns heller inget som formellt hindrar att SSF justerar kraven” är felaktigt.

För den händelse SSF skulle ändra kraven så ändras utgåvan av publikationen. Eftersom Polismyndighetens föreskrift ”hårdkodar” till en specificerad utgåva, gäller den utgåvan och inte den reviderade utgåvan.

Sammanfattningsvis kan konstateras att Polismyndigheten i sin bedömning i enlighet med gällande rätt, utgår ifrån sina egna föreskrifter som i sin tur hänvisar till krav framtagna SSF som objektiv, välrenommerad sakkunnig aktör (branschorganisation).

Polismyndighetens hantering har varken ifrågasatts av Länsstyrelsen, Förvaltningsrätten eller andra rättsvårdande instanser.