Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Statlig arbetsrätt – i gränslandet mellan två världar”

Nyheter
Publicerad: 2020-02-18 13:46

KRÖNIKA – av Joakim Lindqvist, förbundsjurist på Fackförbundet ST

Den statliga arbetsrätten är speciell på så sätt att den har fler kontaktytor med förvaltningsrätten än med den privata arbetsrätten. Mötet mellan förvaltningsrätt och den civilrättsliga arbetsrätten sker inte alltid helt friktionsfritt och det är inte heller lätt att förutse vad utgången blir. På senare år har flera av dessa tête-à-tête varit föremål för domstolsprövning.

Säkerhetsskyddslagen vs. anställningstrygghet

En ingång i ämnet är relationen mellan säkerhetsprövningar enligt säkerhetsskyddslagen och anställningstrygghet. Säkerhetsskyddslagen är en förvaltningsrättslig lagstiftning med syfte att skydda landets säkerhet. Det innebär bland annat att säkerhetsprövningar i form av bakgrundskontroller görs på sökande och arbetstagare i anställningar som är säkerhetsklassade. Huvudregeln är att underlaget i kontrollen ska kommuniceras med den berörda, men det kan vara så att det omfattas av sekretess också mot den enskilde arbetstagaren.

För de två högsta säkerhetsklasserna görs det även kontroller av eventuell partner. Det finns alltså en risk förlora sin säkerhetsklassning på grund av något ens partner gjort. Ett avslag innebär att arbetstagaren inte kan arbeta i säkerhetsklassad anställning och beslutet kan inte överklagas. Om det inte finns möjlighet till omplacering till anställning som inte är säkerhetsklassad ligger det i farans riktning att arbetsgivaren vill säga upp arbetstagaren.

Privatanställda kan komma i kläm när förvaltningsrätten sätts i spel

Det var också vad som hände i AD 2000 nr 17 där en anställd vid en privatägd flygplatsrestaurang sades upp efter att Luftfartsverket beslutat att den anställde inte längre klarade säkerhetsprövningen och därmed inte längre fick vistas på den del av flygplatsen där restaurangen låg. Arbetsdomstolen kom fram till att det fanns saklig grund för uppsägning eftersom den privatägda restaurangen inte hade något annat val än att rätta sig efter Luftfartsverkets förvaltningsrättsliga beslut.

Varken den uppsagde eller domstolen fick veta varför denne inte klarade säkerhetsprövning, något som väckte frågor kring Europakonventionens regler om rättvis rättegång och effektiva rättsmedel.

Vad händer när arbetsgivaren är den som beslutar om säkerhetsprövning?

Frågan aktualiserades igen nu i höstas när det kom en dom som handlade om en polisassistent som sagts upp från sin anställning efter att hon inte klarat säkerhetsprövningen (AD 2019 nr 39). Polismyndigheten menade i första hand att polisassistentens misslyckade säkerhetsprövning i sig utgjorde saklig grund för uppsägning. I andra hand ville myndigheten ha prövat om de bakomliggande faktorerna, hennes relation och engagemang för en kriminell man, utgjorde saklig grund för uppsägning. I detta mål var de bakomliggande faktorerna alltså inte hemliga.

När Arbetsdomstolen prövade denna tvist konstaterades det att den skiljde sig från den ovan beskrivna tvisten på så vis att myndigheten som fattat beslut om säkerhetsprövningen i detta fall också var arbetsgivaren. Den omständigheten var enligt domstolen avgörande och därför gjordes en prövning av de bakomliggande faktorerna. Alltså kunde myndigheten inte enbart hänvisa till säkerhetsprövningen för att saklig grund för uppsägning skulle föreligga.

Domstol utan fullständig jurisdiktion – inte tillåtet

I domen nämns att en prövning i sak också innebär att kravet på rättvis rättegång enligt Europakonventionen uppfylls. Polisassistentens fackförbund hade nämligen uppmärksammat domstolen på ett avgörande från Europadomstolen där Bulgarien fälldes för brott mot den artikeln när en anställd militär blev av med sin behörighet att ta del av sekretessbelagd information och som en konsekvens därav sades upp (Aleksandar Sabev mot Bulgarien, nr 43503/08).

Arbetstagaren fick aldrig veta varför han blivit av med sin behörighet och det fick inte heller Bulgariens högsta domstol som var sista nationella instans att pröva uppsägningstvisten. Europadomstolen fann att uppsägningstvisten inte prövats av en domstol med fullständig jurisdiktion för att överväga alla relevanta och faktiska omständigheter och att en kränkning av arbetstagarens rättigheter i Europakonventionen hade skett.

Fördel statsanställda

En möjlig generell slutsats av domen är att när en myndighet utövar sitt förvaltningsrättsliga uppdrag kan detta ”smitta av sig” på myndighetens civilrättsliga skyldigheter som arbetsgivare. Anledning till att utgången i målet blev den motsatta i jämförelse med målet med privatanställde på flygplatsrestarungen var ju det faktum att Polismyndigheten var både arbetsgivare och den förvaltningsmyndighet som genomförde säkerhetsprövningen. I just detta avseende tycks alltså statsanställda ha en fördel i förhållande till privata arbetstagare.

Statlig tjänstetillsättning v.s. lagen om anställningsskydd

En helt annan fråga, men som också illustrerar hur den statliga arbetsrätten befinner sig i ett gränsland, är tjänstetillsättning inom staten. Enligt grundlag ska den ske efter sakliga grunder såsom skicklighet och förtjänst. I någorlunda närtid har det kommit två domar på detta tema.

Kan överklagandenämndens beslut vara saklig grund för uppsägning?

I den första domen (AD 2016 nr 74) hade Försäkringskassan beslutat att anställa en person och ingått ett civilrättsligt bindande anställningsavtal med denne. En annan sökande överklagade beslutet och vann bifall i överklagandenämnden, vilket alltså är ett förvaltningsrättsligt förfarande. Försäkringskassan avslutade då den förstes anställning, som i sin tur då väckte talan om felaktig uppsägning via sin fackförening.

Arbetsgivarverket, som förde myndighetens talan, hävdade att anställningsskyddslagen inte var tillämplig eftersom Försäkringskassan behövde rätta sig efter överklagandenämndens förvaltningsrättsliga beslut. Och om anställningsskyddslagen ändå var tillämplig så utgjorde överklagandenämndens beslut saklig grund för uppsägning.

Arbetsdomstolen köpte inte den argumentationen utan konstaterade att enligt regeringsformen ska grundläggande bestämmelser för statligt anställdas rättsställning meddelas i lag. Anställningens upphörande är en sådan grundläggande bestämmelse och den lag som reglerar detta är anställningsskyddslagen.

Statliga arbetsgivare skulle inte få fördel

När domstolen sedan går vidare och prövar om saklig grund för uppsägning funnits så ”översätter” domstolen det förvaltningsrättsliga beslutet till en civilrättslig kontext under devisen att statliga arbetsgivare inte ska vara i en bättre sits än privata. Om en privat arbetsgivare skulle komma på att det fanns en bättre sökanden till den anställning denne just tillsatt, skulle det då vara saklig grund att säga upp den först anställde? Nej, kom Arbetsdomstolen fram till, och då förelåg inte heller saklig grund för uppsägning.

Kan överklagandenämndens beslut tolkas som en bindande anställning?

Något år senare fick Arbetsdomstolen pröva en annan vinkel på den statliga tjänstetillsättningen (AD 2018 nr 24). Nu var det Polismyndigheten som tillsatt en anställning med en sökande som överklagandenämnden efter sin prövning inte ansåg vara den mest kompetente.

Polismyndigheten ignorerade överklagandenämndens beslut helt och fullt. Den klagande som vunnit i nämnden tog hjälp av sitt fackförbund och gjorde i första hand gällande att hon blivit anställd genom nämndens beslut och att myndigheten genom att ignorera beslutet hade avskedad henne.

Arbetsdomstolen ansåg det nödvändigt att granska formuleringarna i överklagandenämndens beslut, med andra ord tycktes de inte principiellt motsätta sig tanken att det skulle kunna utgöra ett civilrättsligt bindande anställningsavtal eller ett anbud enligt avtalslagen.

De fann dock att något bindande avtal inte uppkommit. Nämnden hade nämligen uttryckt sig så att den uppdrog åt Polismyndigheten att erbjuda anställningen till klaganden. Utgången i målet innebar således att personen som på sakliga grunder var bäst lämpad för anställningen varken fick den aktuella anställningen eller någon kompensation i form av skadestånd.

Ett pussel med många bitar, utan tydligt motiv

Det som sticker lite extra i ögonen på en facklig förbundsjurist som mig är att efter dessa domar har åtminstone en statlig myndighet satt i system att ignorera överklagandenämndernas beslut och i förlängningen grundlagen eftersom det upplevs som ofarligt och sanktionsfritt.

Här skulle man kunna sätta punkt och konstatera att frågan har blivit slutlig prövad, men den som arbetar på det fackförbund som kan staten måste lyfta blicken och tänka utanför den arbetsrättsliga ramen. Kan det vara möjligt för en enskild att få upprättelse genom att driva en tvist som tar avstamp i förvaltningsrätten? En skadeståndståndstalan enligt 3 kap 2 § skadeståndslagen där det begärs ersättning för ren förmögenhetsskada i form av inkomstförlust vid felaktig myndighetsutövning kan vara en ny utgångspunkt. Personligen har jag förhoppningar om att få prova den vägen i framtiden!

Det sammanflätade pusslet mellan förvaltningsrätt och civilrätt är långt ifrån färdigt. Från fackföreningshåll får vi lägga bitarna på bordet och sedan utifrån vårt perspektiv argumentera för hur nästa bit ska se ut för att pusslet ska få ett sammanhängande motiv


Dela sidan:
Skriv ut:

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se