De flesta har väl någon gång sjungit med i Ebba Gröns klassiska låt Staten och kapitalet. Ni minns säkert texten: Sida vid sida, tillsammans hjälps de åt – staten och kapitalet sitter i samma båt.
Det hade kunnat handla om hur det går till när företag med detaljplaner och byggnadsnämndsbeslut vill komma åt vanligt folks hus och mark i dagens Sverige.
Ett exempel är fallet med syskonen Laila Beck och Anders Nohrén, som har bott med sina familjer i den lilla byn Ålbyn, i utkanten av Insjön i Leksands kommun, i fyra generationer.
Där har de själva timrat sina hus och lagt varje sparad slant under långa yrkesliv. Men nu ska de tvingas bort. Lokala pampar på ortens sågverk vill bygga en containerterminal rakt över deras mark och tvångsinlösa deras hem.
För ett par år sedan blev de kontaktade av kommunen som berättade att sågverket ville bygga ut sin containerterminal – på familjernas mark. Deras grässlänt skulle asfalteras och sjöutsikten ersättas med containrar i flera våningar – bara några tiotal meter från deras hus.
Kommunen menade att husen skulle bli olämpliga som bostäder och därför uppmanades familjerna att frivilligt sälja dem till sågverket.
Men familjerna vägrade och därefter hörde de inget mer från kommunen. Det kom som en chock för familjerna när de fick beskedet att de skulle tvingas bort genom ett annonsblad i brevlådan. Färdigskrivna kontrakt skulle skrivas under på momangen. Om de vägrade, var budskapet, skulle allt bara bli sämre för familjerna i Ålbyn.
I ett nytt förslag till detaljplan för området står att bostäderna måste tas bort. Men det förslaget har upprättats och bekostats av sågverket, som dessutom tänker sig flytta in i familjernas hus och göra om dem till kontor. Sågverket har egen expansionsmark, men VD:n har konstaterat att ”den är man ju lite rädd om” (Aftonbladet den 31/5 2009).
Andra alternativ för placering av den planerade containerterminalen har underkänts av kommunens stadsarkitekt – samma person som inom ramen för sitt privata bolag har fått betalt av sågverket för att upprätta den aktuella planen.
Bortsett från jäv kommer jag också att tänka på baggböleri. Uttrycket lär inte vara särskilt vanligt på Facebook men det finns i alla fall på Wikipedia. Det lär ha myntats i samband med rättegångarna mot James Dickson & Co 1842 – 1850. James Dickson & Co stod anklagade för att vid sitt sågverk i Baggböle utanför Umeå ha sågat och sålt timmer som olovligen var avverkad på kronoskog.
Under rättegångarna framkom det att företaget även hade köpt skog av bönderna i trakten genom att först vänskapligt bjuda dem på sprit. När hemmansägaren var tillräckligt berusad inleddes förhandlingarna om skogen, varvid hemmansägaren accepterade ett alltför lågt pris. När uttrycket baggböleri används numera är det för att beskriva tvivelaktiga affärsmetoder i allmänhet.
Från barndomen minns jag ett av Rune Andreassons Bamse-äventyr, när Krösus Sork ville åt Bamses mormors leksaksaffär. Leksaksaffären låg på en plats där Krösus Sork ville bygga en privat väg, som Krösus Sork planerade att avgiftsbelägga för egen vinnings skull. Krösus Sork hade även andra liknande projekt, till exempel ett när han skulle bygga golfbana på andra människors mark.
Från tonåren minns jag böndernas kamp mot fogdar och herremän som ville göra dem till livegna frälsebönder i Vilhelm Mobergs Rid i natt!.
Och nu sitter jag på mitt kontor och läser Statens Offentliga Utredningar. Närmare bestämt SOU 2007:29 – Hur tillämpas expropriationslagens ersättningsbestämmelser? Det är intressant läsning. Den visar till exempel att alla de som tror att tvångsinlösen av människors egendom framför allt görs för allmänna kommunikationer eller offentliga byggnader har fel.
Så var det visserligen – förr. Idag är det oftast privata aktörer som förses med mark med hjälp av politiker och tjänstemän i stat och kommun.
I SOU:n redovisas resultatet av en undersökning som visar att privata subjekt som vill åt andras mark kommer överens med markägarna i så stor andel som 95–99 procent av fallen. Men i utredningen konstateras också följande: ”När det gäller de s.k. frivilliga överenskommelserna finns det skäl att framhålla att bedömningen såväl av ”frivilligheten” som rimligheten i ersättningsnivåerna måste göras i ljuset av att överenskommelserna avser överlåtelser eller upplåtelser som annars kunnat komma till stånd med hjälp av olika möjligheter till tvångsförfoganden.
Initiativet till ett förfogande – markåtkomst eller intrång – kommer ju från en part som kan antas ha stöd i lag för att driva igenom förfogandet. Som även framgår av enkätsvaren och intervjuuppgifterna torde utrymmet för förutsättningslösa förhandlingar därför vara begränsat.”
Visst är det så att enskilda ibland måste flytta på sig. Men grundlagen säger att enskildas egendom endast får tas med tvång för att tillgodose ”angelägna allmänna intressen”. Och Europakonventionen ger ett särskilt starkt skydd för människors hem. ”Angelägna allmänna intressen” enligt grundlagen verkar i praktiken ha bytts ut mot ”inflytelserika privata intressen”.
När kommuner slår sig ihop med stora företag och förklarar för enskilda att de helt enkelt måste bort är det få som vågar eller orkar ifrågasätta ett sådant besked. Men det finns de som gör det.
Jerry och Frida Thillbergs hem i Burlöv höll på att tvångsinlösas när fastighetsbolaget Brinova ville bygga en extra infart till en lastbilsterminal åt DHL på platsen där familjen bodde. Brinova betalade för den kommunala detaljplanen. Men planen överklagades till regeringen, familjen fick rätt och planen revs upp.
I ett annat fall har Borlänge kommun beslutat att tvinga Ivan Rönnbäck, 72, att flytta från det hus där han har bott i 40 år. Marken ska överföras till speditionsbolaget Maserfrakt AB. Ivan Rönnbäck tog strid för sitt hem och Länsstyrelsen underkände beslutet, men kommunen och företaget har överklagat till regeringen.
Och Laila Beck, Anders Nohrén och deras familjer i Ålbyn har inte gett sig. Om de förlorar är det inte många husägare som går säkra. Om man nu inte råkar sitta i samma båt som folk från rätt nämnder och styrelser förstås.
Clarence Crafoord
red@dagensjuridik.se
