I diskussioner om lagstiftningens kvalitet hörs ofta att lagarna bör ändras så lite som möjligt. En god lag förutsätts med andra ord vara en stabil lag. Ibland antas nog också motsatsen, att en lag som ofta måste ändras är en dålig lag. För många jurister förefaller detta vara en naturlig utgångspunkt.
Ansträngningar att undvika lagändringar har tydliga poänger. En av rättsväsendets mer framträdande funktioner är att tillhandahålla stabilitet. Rättsäkerheten skall upprätthållas och samhället skall vara någorlunda förutsebart, såväl i stort som smått. De flesta verksamheter är betjänta av att spelreglerna är tydliga och att framtiden inte framstår som osäker.
En varaktig lag måste emellertid vara generell. Detaljerade lagar åldras snabbare. I takt med att omständigheterna förändras blir detaljregler svårare att tillämpa, de måste därför oftare ändras.
Generella, d.v.s. mer stabila lagar, är dock inte bara av godo. Ur politikerns perspektiv är stabilitet inte heller alltid attraktivt. Illustrativt är stadsrådet Carl Lidboms uttalade att ”`d`et är riktigt att vi lagstiftar mycket och att lagarna har kort livslängd och förnyas i snabb takt. Vi flyttar fram positionerna i våra egna värderingars riktning. — Det är inte lätt att hålla reda på vad som gäller i varje ögonblick. Men vi har inget alternativ… Lagarna skall inte betraktas med underdånig respekt. De är arbetsredskap för att uppnå politiska mål.”
Påtagligt är också att lagarnas instrumentella egenskaper försämras i takt med att reglerna blir mer generella. Domstolarna måste oftare precisera bestämmelsernas innebörd. Att förlita sig på vad som i teorin är mer stabila lösningar kan därför medföra att maktdelningen mellan lagstiftare och rättstillämpare förskjuts. En alltför generell lagstiftningsstrategi kan uppfattas som demokratiskt tveksam.
Generella regler kan även medföra att det är svårt att uppfatta rättsläget. Alltför allmänna begrepp och övergripande regler skapar osäkerhet. Vad som i är teorin mer stabila lagar kan därför paradoxalt nog försämra rättssäkerheten och förutsebarheten.
En utpräglat generell lagstiftning ger därtill ringa vägledning för den som skall ta beslut i de aktuella frågorna. Faran för omotiverade variationer i rättstillämpningen ökar. Av detta följer att det juridiska arbetet kan bli mindre effektivt samtidigt som grunderna för överklaganden ökar. Ur ett samhälls¬ekonomiskt perspektiv är detaljerade lagar att föredra.
Samhället förändras allt snabbare. Att framgent mer eller mindre reflexmässigt hävda att lagarna skall ändras så lite som möjligt framstår därför som mindre välbetänkt. I vart fall gäller detta om stabilitet eftersträvas på bekostnad av precision. Förändringar måste hanteras på ett förutsebart och effektivt sätt.
Uppgiften är att hävda rättssäkerhet och förutsebarhet i ett allt mer dynamiskt samhälle. I detta ligger en stor utmaning, att utveckla och anpassa lagstiftningstekniken till nya förutsättningar. De möjliga vägarna framåt är i och för sig flera, men kunskapen om hur de bör utnyttjas är outvecklad. Lagstiftningslära är ett eftersatt område.
Det enda vi riktigt säkert vet om framtiden är att den förändras. Darwin lär ha sagt att ”It is not the strongest of the species that survive, nor the most intelligent, but the one most responsive to change” Kanske har detta även viss bäring på samhälleliga aktiviteter, som juridiken är ett exempel på. I överförd betydelse innebärande att en alltför trögrörlig lagstiftning tappar i legitimitet och får allt svårare att hävda sig.
