Det är en dyster bild Christina Ramberg målar upp när hon låter sig intervjuas i Lotta Engelbrektsons artikel. Unga jurister, och därmed även vi juriststudenter, skriver obegripligt och gammaldags. Det enda som låter lite hoppfullt är att vi är aningen bättre nu än på Christinas egen tid. Men konstigt vore det väl annars, med tanke på att vi har både datorer och ordbehandlingsprogram till vår hjälp idag.
Vad är det som händer på juristprogrammet? In på utbildningen kliver unika individer av varierad bakgrund och med varierad kvalitet på språket. Ut kliver språkliga stilmördare som använder ord som ”föreligger” i sammanhang där man lika gärna kan skriva ”finns” och ”torde” så fort det går att klämma in. Alla yrkesgrupper har sitt fikonspråk men nog verkar det som om vi skulle vara aningen värre än andra.
Min starkaste reaktion på artikeln är att det är trist att vi ska passa så bra in i mallen. Vi speglar oss i allmänhetens bild av hur en juriststudent ska vara och absorberar denna bild för att bli precis så dammiga som folk förväntar sig. Vi blir de stelbenta studenterna som svänger sig med gammaldags begrepp och pratar så att ingen annan förstår. Det känns både tråkigt och förutsägbart.
Innan jag bytte till Stockholms universitet bodde jag i Umeå där någon på juridiska institutionen hade förstått vad det här handlar om. Vi studenter skulle få lära oss att uttrycka oss så att folk begriper. För i framtiden kommer ju många av oss att arbeta med att försöka få allmänheten att förstå vad juridik handlar om. Eller hur? Visst är det så? Tyvärr var det ingen som påminde oss om detta viktiga faktum när vi övade meningsuppbyggnad. Det lades mer fokus på att skriva korrekt än på anledningen till att vi behöver skriva både korrekt och enkelt. På att det faktiskt är vårt ansvar.
Efter några timmar med en språkvetare under första året på utbildningen blev vi kvarlämnade bland alla gamla böcker och krångligt formulerade förarbeten. Då är det klart att många snabbt hittade tillbaka till det föråldrade språk det talas om i artikeln.
Förutom själva begripligheten tar man förstås andra risker när man som student använder ett ord som gemene man inte förstår betydelsen av. Faran är att den ambitiösa andraårsstudenten inte heller riktigt förstår vad ordet betyder. Plötsligt är det inte längre något svårbegripligt, akademiskt fikonspråk vi talar om utan snarare ett påhittat rövarspråk.
Det är lätt att dras med i det här sättet att skriva. När jag känner mig osäker påminner jag mig om vad min gamla svensklärare sade till mig: Det viktigaste är att texten är korrekt och stringent. Jag känner igen en del av mina klasskamrater och till viss del också mig själv i de två Göteborgsstudenter som uttalar sig i artikeln. ”Ehuru” är ett bra ord, tycker de. Och visst, skulle min svensklärare säga. Ehuru är ett utmärkt ord som fyller sin plats väl i en bok från 30-talet där verbet ”gå” böjs ”gingo” i imperfekt plural-form.
Jag tror att det vore bra om vi uppmuntrades att behålla det språk vi hade innan vi påbörjade utbildningen. Att skriva personligt och enkelt betyder absolut inte att man inte är korrekt. Jag skulle vilja höra en lärare på juristutbildningen säga att det visserligen är bra och fint att kunna använda svåra ord. Men en kompetent jurist behöver faktiskt inte gömma sig nervöst bakom ett komplicerat språk. Betydligt viktigare är det att kunna förklara svår juridik för någon som precis lärt sig svenska.
Linn Nordqvist
