Den 1 juli 2004 påbörjades en försöksverksamhet vid Stockholms tingsrätt med ett särskilt processuellt förfarande för snabbare handläggning av mängdbrottslighet. Syftet var att myndigheter som polis, åklagare och frivård skulle samarbeta för att med bibehållen rättssäkerhet effektivisera handläggningen av enklare brottmål.
– Det är av stor vikt att de totala genomströmningstiderna för lagföring av mängdbrott förkortas. En snabbare lagföring av sådana brott förbättrar förutsättningarna för materiellt riktiga avgöradnen, ökar rättsväsendets trovärdighet, är humanare för misstänkta och brottsoffer och blir mer kostnadseffektiv, skrev Beatrice Ask och Elisabeth Wass Löfstedt i regeringens uppdrag till justitiedepartemnetet.
Med mängdbrott menas brott som faller under polisens förundesökningsledning. Det rör sig om vardagsbrott som kan drabba vem som helst; tillgrepp av fortskaffningsmedel, grov stöld i form av inbrott, snatterier, stölder, skadegörelsebrott och vissa typer av misshandelsbrott.
Det finns uppgifter på att mängdbrotten utgör så mycket som två tredjedelar av all brottslighet som anmäls här i landet.
– Hanteringen av mängdbrottsligheten är en angelägen rättspolitisk fråga. Att mängdbrottslighet blir föremål för lagföring på ett effektivt sätt är avgörande för medborgarnas förtroende för rättsväsendet. En fungerande snabb handläggning av mängdbrottslighet skulle också gagna rättsväsendets övriga verksamhet genom att resurser frigjordes, skriver den styrgrupp som ligger bakom snabbspårsutredningen.
Målet med Snabbspåret var att ett sådant brott skulle vara färdigutrett på 35 dagar. De två första veckorna viktes för polisens utredande verksamhet, därefter hade åklagaren två dagar och domstolen tre dagar för sitt respektive arbete. Återstoden av tiden skulle användas för ett förenklat delgivningsförfarande, som skulle vara verkställt senast den trettiofemte dagen.
Men hur lyckat blev egentligen snabbspårsprojektet? Inte särskilt, enligt den rapport styrgruppen nu lämnat över till justitedepartementet. Enligt rapporten har ett stort antal, kanske så mycket som 89 procent, potentiella snabbspårsärenden överhuvudtaget inte hanterats av polisen inom ramen för projektet, och av de som faktiskt kom med blev bortfallet stort.
– Även om det inte har varit realistiskt att samtliga potentiella snabbspårsärenden skulle komma med i hanteringen så har ändå andelen som inte har gjort det varit alldeles för stor för att det ska vara godtagbart, skriver styrgruppen.
En orsak till siffrorna kan vara otillräcklig information om själva projektet, dess olika delmoment och vad som förväntades av aktörerna. Den korta projekttiden gjorde det svårt för polisen att föra ut information, bedriva utbildning och vidta organisatoriska förändringar.
Totalt pågick verksamheten ”på fältet” under cirka ett halvår. Enligt styrgruppen hade det krävts ytterligare sex månaders projekttid och därefter viss tid för färdigställandet av själva rapporten.
– Det måste sägas att den tidsperiod som har stått till förfogande för projektets genomförande har varit alltför kort. Det har, på grund av tidsbrist, helt enkelt inte varit möjligt att bedriva projektet på det sätt som hade varit önskvärt, skriver styrgruppen.
Trots Snabbspåret alltså inte blev så lyckat som man hoppats, rekommenderar styrgruppen ändå att en permanent och generell arbetsmetod för handläggning av mängdbrott införs – då med en utökad tidsfrist från brottsanmälan till stämningsdelgivning, från Snabbspårets 35 dagar till fem veckor.
Johanna Haddäng
