Kvinnan som hade drabbats av en whiplashskada anmälde skadan till sitt försäkringsbolag. I syfte att kontrollera riktigheten av kvinnans uppgifter om hennes besvär hade försäkringsbolaget spanat på kvinnan. Spaningarna hade dokumenterats genom videoupptagningar.
Kvinnan vände sig till tingsrätten och yrkade på skadestånd från försäkringsbolaget. Hon menade att videoinspelningarna innebar en kränkning av hennes privata rättigheter enligt artikel 8 i Europakonventionen. Tingsrätten hänsköt frågan till Högsta domstolen för att få veta om svensk rätt innebär att försäkringsbolaget kan åläggas att betala skadestånd med direkt tillämpning av artiklarna 8 och 13 i Europakonventionen.
Högsta domstolen konstaterar att Europakonventionen inte innehåller några regler som uttryckligen ålägger enskilda några skyldigheter. Det föreskrivs inte heller att enskilda kan vara skyldiga att betala skadestånd. I strikt mening kan därför inte enskilda åläggas skadeståndskyldighet med tillämpning av att Europakonventionen utgör svensk lag. Inte heller av praxis framgår att en enskild kan åläggas skadeståndsansvar. Högsta domstolen anför att Europakonventionens innehåll har i väsentliga delar skapats genom Europadomstolens praxis. Europadomstolens tolkning är dynamisk och konventionen tolkas i ljuset av den allmänna utvecklingen och rådande samhällsförhållanden. Det anses därför vara förenat med svårigheter för enskilda att förutse vad som kan strida mot konventionens artikel 8. Högsta domstolen menar även att det blir än mer överraskande för den enskilde om en skadeståndsskyldighet åläggs som inte framgår vare sig av konventionens text eller av Europadomstolens praxis.
Högsta domstolen förklarar att tingsrätten inte kan ålägga försäkringsbolaget att betala skadestånd till kvinnan med direkt tillämpning av artiklarna 8 och 13 i Europakonventionen.
Källa: Blendow Lexnova
