SLUTREPLIK – av Aws Al-Kohaili, Juriststudent
Det är välkomnande att jur. stud Johannes Norrman i sin replik på Dagens Juridik den 26 maj tar avstånd från rasism. Det är däremot både imponerande och beklagligt hur en sakfråga kan undvikas helt och istället bemötas med förståndsfrånvaro och apologetiska utläggningar utan någon som helst förankring i vare sig folkrätt, konstitutionell rätt eller fakta.
Norrman förespråkar fri och öppen debatt istället för föreningsförbud av vissa rasistiska och extremistiska organisationer. Jag ber att få återkomma till det längre ner men låt mig inledningsvis nämna något därom. Det är en grundläggande missuppfattning som även Norrman faller offer för. Missuppfattningen är förövrigt tvådelad. För det första går det alldeles utmärkt att ha en fri och öppen debatt utan förekomsten av våldsbejakande rasister eller extremister. Det kan till och med sägas vara önskvärt att det senare elimineras till fördel för det förra. För det andra handlade mitt debattinlägg inte om förbud av åsikter eller, för att citera Norrman, ”att idioter emellanåt säger idiotiska saker”. Det är snarare den våldsbejakande organisering eller sammanslutningen med rasistiska eller extremistiska motiv som är föremål för diskussion och (eventuellt) kommande lagstiftning.
Norrman gör det emellertid något enkelt – och förvirrande – för sig genom att först ta avstånd från rasismens skadliga effekter på det offentliga samhällslivet för att sedan slå vakt om behovet av frihet och öppen debatt framför lagstiftning mot ”de många rasistiska organisationer som likt objudna gäster förpestar det offentliga samtalet”.
Först pekar Norrman på den normativa problematiken kring förbud av rasistiska och extremistiska organisationer. Så långt, så väl. Därefter förs ett resonemang kring vem eller vilka som skulle kunna utföra en sådan kvalificering. Ett försök att belysa problematiken görs genom en retorisk frågeställning, nämligen om en påstådd rasistisk organisation inte vill känna sig vid ett sådant epitet, så skulle det vara omöjligt att fastställa huruvida så var fallet eller ej. Det faller på sin egen orimlighet att rasistiska organisationer skulle vara villiga att bekänna sig vid och anamma ett sådant epitet. Tillåt mig utveckla.
Norrmans huvudpremiss bygger enligt ovan på, att omöjligen kan avgöras huruvida en organisation är rasistisk eller extremistisk. Underpremissen är, för exemplets skull, att NMR är en organisation. Alltså skulle en organisation som NMR själv kunna avgöra om de utgör en rasistisk organisation eller inte. Om inte medlemmar i ”terrorsekten” IS skulle hålla med om att de är ”terrorister”, vem skulle då kunna göra den bedömningen, och på vilka kriterier? Eftersom replikens premiss i denna del bygger på felaktigheter fallerar logiken.
Det är, enligt Norrman, besvärligt att definiera rasistiska organisationer. I den föreslagna ordalydelsen till brottsbalkens 16 kap. 7 § tredje stycket anges, att med en rasistisk organisation avses en sammanslutning av personer som genom brottslighet förföljer en folkgrupp på grund av etniskt ursprung, hudfärg eller ras (SOU 2021:27 s. 18). Förslaget bygger förövrigt på och är i enlighet med rasdiskrimineringskonventionens artikel 5 om att konventionsstaterna (däribland Sverige) ska förbinda sig att förbjuda och avskaffa rasdiskriminering i ”alla dess former”. Det är även förenligt med det tillvägagångssätt som anammats såväl i våra grannländer som stora delar av Europa. Hur detta kan vara kontroversiellt är bortom varje anspråk på förstånd och anständighet.
Vidare förespråkar Norrman, som ovan nämnt, att misshagliga tankar och rasism inte ska bemötas med lagstiftning utan med en öppen och fri debatt. Det är i och för sig sant. Det skulle behövas mer av den typen debatt och opinionsbildning, särskilt för att upplysa och uppmärksamma den breda allmänheten om rasismens skadligheter i praktiken – i det fall detta har undgått någon. Men Norrman verkar missuppfatta den delen i debattinlägget. Det handlar inte om att lagstifta bort tankar och åsikter. Det är inte heller avsikten med förslagen i SOU 2021:27. Det handlar istället om att förbjuda sammankomster och organiserade gärningar som grundas på en rasistisk eller extremistisk agenda, till syfte att skapa splittring och division mellan människor. Vidare räcker det inte med endast en fri och öppen debatt. I så fall hade Nordiska motståndsrörelsen, Alternativ för Sverige, Svenskarnas parti eller IS inte funnits i dagsläget. Faktum är att dessa rörelser växt och blivit både större i både omfattning och fått ett större utrymme i den offentliga debatten. Det tål även upprepas, att en fri och öppen debatt inte hindrade nationalsocialister från att gripa makten i Tyskland och sedermera ockupera Norge. Inte heller hindrade en fri och öppen debatt högerextremister och anhängare till vit makt-rörelsen från att invadera och vandalisera Kapitolium i USA.
Sedan påstår Norrman, att ett förbud mot rasistiska organisationer skulle bli ett påtagligt ineffektivt sätt att bekämparasism och extremism. Det är inte en slutsats som kan tas för givet. Vilka källor och studier bygger en sådan slutsats på? Om just effektivitetskravet är vägledande för huruvida en viss gärning ska kriminaliseras, vilken effektivitet menas då och vart går gränsen mellan effektivitet och ineffektivitet? För att illustrera: 2019 uppklarades endast 15 % av 8 630 handlagda våldtäktsfall (Brå, våldtäkt och sexualbrott); samma år uppklarades strax över 0,3 % av 69 931 anmälda cykelstölder (Brå, cykelstöld); och 2020 uppklarades endast 3 % av drygt 15 000 anmälda bostadsinbrott (Brå, bostadsinbrott). Det ska erinras om att exemplifieringen ovan inte är avsedd att jämföra missgärningar utan exemplifiera egendomligheten i effektivitetsargumentet. Ur en så låg uppklarningsstatistik kan det påstå att kriminaliseringen varit ineffektiv så till den grad, att det fortsättningsvis vore ineffektivt att upprätthålla kriminalisering av våldtäkter, cykelstölder och bostadsinbrott; rättssystemet är ju så pass ineffektivt att dessa gärningar sällan leder till fällande domar och, i någon mån, upprättelse. Det grundläggande syftet med kriminalrätten är inte nödvändigtvis vilken effektivitet eller vilka resultat som uppnås, utan snarare att kriminaliseringen i sig ska ha en allmänpreventiv verkan och verka som en tydlig markör för vad som inte är acceptabelt. Det är just denna effekt den föreslagna regleringen förväntas få (SOU 2021:27 s. 271-2).
Återigen framträder bristande logik och förståelse för skillnaden mellan rasistiska tyckanden eller tänkanden och förbud mot rasistiska eller extremistiska våldsbenägna organisationer.
Avslutningsvis förespråkar Norrman folkstyre (till skillnad från vad är emellertid oklart) och att det svenska folket klarar av att vara kapten över egen skuta (likaså oklart). Nu har förvisso majoriteten av den parlamentariska kommittén – var och en folkvald representant för respektive riksdagsparti – ställt sig bakom förslaget att förbjuda rasistiska och extremistiska organisationer (endast Sverigedemokraterna, Liberalerna och Vänsterpartiet uttryckte reservationer mot förslaget, se gärna SOU 2021:27 s. 295-304). Att en majoritet av de folkvalda partierna ställer sig bakom vilket lagstiftningsförslag som helst skulle i allra högsta grad tyda på folkstyre. Den senare kapten över skutan-analogin lämnar jag därhän.
Ingenstans i repliken framkommer sakligt grundade invändningar utan snarare retorisk luftfäktning och ”whataboutism” av det vildaste slaget. Det kan uppfattas som, medveten eller omedveten, bristande förståelse för hur delar av den förpliktigande folkrätten utgör en del av den svenska rättsordningen.
En fri och öppen debatt taxeras inte av förbud mot organisationer som förföljer människor beroende på etniskt ursprung eller hudfärg Att det skulle vara cyniskt och rått talar dessvärre mer om Norrman än något annat.
